tryggheten

.

Ibland vet jag inte riktigt vad som händer med mitt liv. Vad som händer med mig.

flugögon

bella ikväll

Svalan

Sitter och tittar på Svalan och tänker, hur kunde jag leva utan dig på min handled innan?

Hon har blivit som mitt barn. Jag tar hand om henne, hon gör mig glad. Jag tittar på henne och hon känns som en ny kroppsdel på något sätt. Jag kommer att dö utan henne.

Igår hade jag en underbar underbar underbar kväll. Nu såhär i efterhand känns det nästan som en riktigt riktigt bra dröm som jag haft. Att den bara existerat i mitt huvud och ingen annanstans. Men jag tittar i telefon och där står hennes namn och hennes nummer och jag blir varm i hjärtat då. Jag kramade faktiskt henne igår och jag gjorde faktiskt henne sällskap när vi gick in på innergården och hon rökte. Vi pratade visst i flera timmar och jag kände mig verkligen så lycklig som jag gjorde igår, på riktigt. Nu sitter jag här och njuter av tanken att hennes första intryck av mig var precis, ner i nästan detalj exakt mitt första intryck av henne och när jag såg henne gå in i rummet första gången, trodde jag aldrig att hon skulle vilja prata med mig.

Vad har jag som är intressant för henne?

Uppenbarligen allt, med tanke på hur mycket vi pratade, hur mycket vi förstod varandra och bara. Allt. Allt allt allt allt allt allt. JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG JAG VILL ALDRIG SLUTA KÄNNA SÅHÄR.

Nu är jag ju faktiskt också lycklig annars, över allt bra som får för sig att hända i mitt liv. Men alltså. Igår. Det var som en tripp till himlen, till det finaste som finns. Tänk att hon fanns här i staden, att jag fanns här och vi visste inte om varandras existens, förrän igår då vi satt vid samma bord och åt samma mat. Och blev vänner. Och jag är så lycklig.

Ta mig till Paris och mina drömmar och låt mig vara lycklig för all framtid.

Låt mig aldrig någonsin tappa kontakt med henne. Låt oss för alltid vara vänner.

Jag tror jag har kommit på varför jag är som jag är nu Simon. Jag har kommit fram att jag nog är nykär i dig igen. Jag menar inte att jag inte var kär i dig innan, för gud det var jag, men inuti mig känns det som när vi först träffades. Nykärlek. Det måste vara det. Och det är fint.

Jag älskar dig.

back to reality

Jag sitter just nu på ett tåg. Internetuppkopplingen är sådär, men iallafall gratis. Tåget känns som ett tåg från 20 eller 30-talet och jag spinner snällt inombords. Belysningen i min vagn är underbar och jag önskar att jag kunde få fotografera människorna här inne, allas känslor som ligger i luften, få känslan på bild. Bara fotografera.

Jag har för ett antal timmar lämnat både vänner och familj bakom mig ännu en gång, och jag saknar dem så himla mycket. Det gör bokstavligt ont i bröstkorgen för att jag saknar dem så himla mycket.

Det är en sådan känsla som man önskar att man kunde konvertera till något fint.

Men det går inte.

Saknaden biter sig fast i mig, jag gråter av att bara tänka på min familj, eller av att tänka på mina vänner. Och det slutar inte. Jag känner mig så ensam i en stor stad, känner mig bortglömd och osynlig. Har njutit hela helgen och varit glad och skrattat så himla himla mycket. Jag har nog seriöst inte skrattat så mycket på hela denna sommaren. (vilket tyvärr är tragiskt att medge för mig själv)

Jag har fyndat på loppis och ätit kakor och spelat tv-spel och lekt med katter och kramats och kramats och kramats. Och nu sitter jag på tåget, alldeles ensam, i väntan på att få komma fram. Förhoppningsvis står på perrongen en varm famn som välkomnar mig hem och jag vill egentligen inte komma hem nu, för hem är hemma. Med katterna och världens finaste mamma och bröder och allting som är där. Bara finns runtomkring mig. (gud vad det gör ont att skriva detta)

Om tolv timmar är jag i skolan och jobbar för fullt. Jag har alltid mycket att göra. Det finns ingen tid för vila. Har jag inte en läxa i det ämnet, har jag två i ett annat. osv.

Nåväl. Livet är tufft. Jag vet det redan, bara att bita ihop.

För i slutet av tunneln finns drömmen.

Och den tänker jag jaga till jag lever den.

look at it

något som bara är där

Ibland kan jag hata dig. Verkligen avsky dig. Jag älskar att hata dig, jag älskar att känna den där snabba smärtan i magen. Den känslan av hur arg jag blir på bara tanken av dig.

Vad du gör mot mig. Hur du alltid gör det med nöje. Jag hatar dig för det.

Jag hatar dig för att du vet precis hur du ska göra för att locka mig till dig. Hur du alltid precis säger de rätta orden och hur du alltid vet hur du ska bete dig, beroende på hur jag mår den dagen. Jag hatar dig för att du vet hur du ska såra mig, hur du ska få mig att skratta, men främst hur du ska få mig att känna på ett visst sätt.

Jag hatar dig när jag vaknar på morgonen och du inte är där. Jag hatar att jag ligger ensam kvar i en lite för stor säng i ett alldeles för ljust rum. Jag hatar hur du får mig att känna mig så ensam, när det enda jag vill göra är att känna mig älskad. Helst älskad av dig.

Jag hatar dig för att du lämnar en stor kopp kaffe till mig på bordet vid sängen.

Jag hatar dig för att du vet att jag kommer att vakna för sent för att kunna dricka det, för att det har blivit kallt och blaskigt.

Jag hatar dig för att du överraskar mig med saker som du vet att jag tycker om, och sedan aldrig ringer mig.

Jag hatar dig för att jag söker efter ditt ansikte i folkmassor, och för att jag alltid tänker på dig när jag ser något som påminner om dig.

Jag hatar dig för att du får mig att alltid tänka på hur jag ser ut, med tanke på att jag aldrig vet när jag kommer att träffa dig.

Jag hatar dig för att du är kylig efter att vi älskat och jag hatar dig extra mycket för att du får mig att säga att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket, under tiden vi älskar.

Jag hatar dig för att jag har presenterat dig för personen som betyder mest för mig, och jag hatar dig för att jag känner att jag kan lita på dig så mycket, även fast jag vet att det är en löjlig fantasi som jag aldrig tycks kunna släppa.

Jag hatar dig för att du är den enda jag verkligen älskat och jag hatar dig för att jag vet att du känner likadant men inte vågar visa det.

Jag hatar att vi aldrig kan vara som andra och jag hatar dig för att jag vet att vi aldrig kommer att vara som andra heller.

Jag hatar dig för att du får mig att fysiskt känna hur mycket jag känner för dig, men att du aldrig verkar bry dig om det.

Jag hatar att jag kan vakna upp mitt i natten och sträcka mig efter dig, även om jag vet att du inte är där. Jag hatar att du överhuvudtaget får mig att göra så.

Jag hatar dig för att du har gjort mig till ett känsligt äckligt troll som bara känner så mycket hela tiden. Jag hatar dig för att du krossade min stenhårda yta och för att jag öppnade mitt hjärta för dig.

Jag hatar dig för att jag vet att du älskar mig så himla mycket. Jag hatar att veta det.

Jag hatar dig för att du fyller min iPod och lägger in låtar som du älskar och låtar som får dig att tänka på mig. Jag hatar att jag hittar små lappar i min jackficka eller jeansficka eller något med en ficka där det står något till mig från dig. Jag hatar dig för att jag känner mig otillräklig.

Jag hatar dig för att det känns som att jag inte kan återgälda det.

Jag hatar dig för buketten med rosor jag fick av dig. Den står här bredvid mig och doftar i hela rummet. (den lyser upp min gråa vardag med den intensiva färgen)

Jag hatar dig för att du har tagit mig med storm.

Jag hatar dig för att du inte kan visa exakt precis vad du känner och jag hatar dig för att du gömmer dig när jag vill trösta dig.

Jag hatar dig mest för att jag älskar dig.

Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig och jag vill aldrig släppa dig ur mitt liv.

Lämna mig aldrig aldrig aldrig för du vet att det är vi. Du vet hur dynamiska vi är tillsammans och hur bra vi passar ihop. Du vet att det inte finns en annan som jag och jag vet att jag aldrig kommer att möta någon som du. Släpp aldrig mig för jag tänker aldrig släppa dig.

Älska mig för alltid, precis som jag älskar dig. Ditt jävla as.

bland det vackraste jag sett i mitt liv.

palla trycket

Har inte mycket att skriva förutom att jag har så jävla mycket att göra.

Kommer vara så upptagen att jag inte riktigt vet om jag har tid att andas hädanefter.

Nåväl.

Överlever väl.

Om någon vill plugga ((eller självklart bara ses någon dag)) tillsammans så bara säg till!