Om två timmar och tolv minuter ska jag ha det viktigaste mötet i mitt liv.
Jag lyssnar på Anttila och mimar till musiken. Har så mycket i huvudet att det helt seriöst känns tungt.
Men det gör inget. För idag kom bilder som jag ska hämta ut och idag bestäms min närmaste framtid och idag ska jag hjälpa till hos 10TAL och idag idag idag ska jag må bra.
24.10.10
i fredags
I fredags blev jag kallad för blatte och svartskalle. För att jag inte ville ha öl på mig. Jag blev påhoppad av ingen anledning alls, och det är inte okej.
I Malmö härjar en galen människa som skjuter på oskyldiga invandrare som lever vanliga liv.
Det är ännu mindre okej.
Sverigedemokraterna är med i riksdagen för att de snyltat sig in genom att leka martyrer. Det är nog minst av allt okej.
Så därför har jag bestämt mig. Bättre sent än aldrig har jag bestämt mig för att nu ska det ta slut. Nu gör vi något åt det här förbaskade problemet som ligger och andas mellan oss. Som får folk att spy galla på varandra för att man hatar hårfärgen på någons huvud.
Nu gör vi något. Nu gör vi något. VI MÄNNISKOR får göra något eftersom de som styr oss inte gör det. De gottar sig med höga inkomster och fina hem. Men oss dödliga, som varje dag får ta skiten för att råka vara födda av vissa personer från en viss del av världen, oss bryr de sig inte om. Vi kommer i andra, tredje, tionde hand.
Därför mina vänner. Därför ställer vi oss upp nu, tillsammans går vi mot rättvisa och kämpar för vår rätt att bo var vi vill utan att bli spottade på.
Nu gör vi det här.
Avanti Popolo, friheten är den vi ska sträva efter.
NU GÖR VI DET HÄR! KÖR!!!
I Malmö härjar en galen människa som skjuter på oskyldiga invandrare som lever vanliga liv.
Det är ännu mindre okej.
Sverigedemokraterna är med i riksdagen för att de snyltat sig in genom att leka martyrer. Det är nog minst av allt okej.
Så därför har jag bestämt mig. Bättre sent än aldrig har jag bestämt mig för att nu ska det ta slut. Nu gör vi något åt det här förbaskade problemet som ligger och andas mellan oss. Som får folk att spy galla på varandra för att man hatar hårfärgen på någons huvud.
Nu gör vi något. Nu gör vi något. VI MÄNNISKOR får göra något eftersom de som styr oss inte gör det. De gottar sig med höga inkomster och fina hem. Men oss dödliga, som varje dag får ta skiten för att råka vara födda av vissa personer från en viss del av världen, oss bryr de sig inte om. Vi kommer i andra, tredje, tionde hand.
Därför mina vänner. Därför ställer vi oss upp nu, tillsammans går vi mot rättvisa och kämpar för vår rätt att bo var vi vill utan att bli spottade på.
Nu gör vi det här.
Avanti Popolo, friheten är den vi ska sträva efter.
NU GÖR VI DET HÄR! KÖR!!!
21.10.10
20.10.10
ur en tonårsflickas tankar
Vi sitter vid ditt köksfönster och pratar om varma saker medan det iskalla regnet smattrar mot rutan och den gråa himlen ligger tung över vår stad.
Vi dricker gott te med fruktig smak och jag sneglar på dig när du inte ser, du är så vacker, så vacker. Jag vill hata dig men det går inte för jag älskar dig för mycket.
Du ställer dig upp och ska bre en skorpa till mig.
Du pratar om hur roligt det kommer bli ikväll, hur du längtar efter att få dansa till finaste indiemusiken och få dansa med alla andra indieälskare där inne. Hur kul det ska bli att få se mig med min finaste finaste älskare med vackra ögonfransar och pianohänder.
Jag kan inte låta bli att le stort när jag tänker på det. Jag längtar redan så mycket efter honom, redan nu, vid det här slitna köksbordet som jag så hemskt mycket tycker om att sitta vid.
Vi står framför spegeln och målar ögonlocken med tunna svarta streck. Alltid röda läppar, ikväll det rödaste jag har. Jag drar upp dragkedjan på min bästa finaste favoritklänning och drar mina händer ner för min mage långsamt. Jag ser inte tjock ut i den här klänningen. Han kommer inte att se fettet under. Nu ler jag.
Du sitter mittemot mig på bussen som skumpar obehagligt och vi skrattar. Vi har fått i oss billigt gott vin och är glada. Jag är varm. Vinet gör mig varm.
Hans blick får mig att längta till honom. Den där blicken.
Vi har bara 17 minuter mellan oss nu. Jag vet att du står och väntar på mig, för du är redan där. Du står där med vin i handen som jag ska få smaka på. Jag längtar, åh. Jag längtar.
När vi hoppat av bussen går du bakom mig och kivas med mig. Du puttar på mig lite och viskar, kom igen, kom igen, spring till honom! SPRING!
Jag fnissar och säger nej, inte vill jag verka desperat heller!
Vi går in i det stora rummet som känns litet av mängden av människor som dansar till musiken. Var jag än tittar ser jag glas som har skumpande innehåll av hur mycket alla dansar och jag blir så sugen på rosé.
Jag letar efter honom med blicken. Vill hitta honom, vill krama honom, smaka på hans läppar, skratta i takt med honom.
Jag går in i rummet, du har redan gått och börjat dansa med någon och du skriker med musiken.
Jag letar och letar och jag hittar inte dig någonstans. Börjar bli otålig. Vill se honom så mycket att jag känner tårarna bränna där bak någonstans. Jag vill gå hem. Jag vill inte vara här. Inte utan honom.
När jag står längst inne i ena hörnet och kollar på mobilen när nästa buss går märker jag hur jag plötsligt skriker av chock för att någon lyfter upp mig och snurrar med mig. Jag vänder mig om och det är inte han. Det är någon annan. Det är en annan jävla fucking idiot som trodde att jag var någon annan. Som att det fanns en till jävel här inne med likadant hår som jag, med en likadan klänning som jag eller med lika stora vader som mina. Jag hatar alla idioter här inne. Jag hatar dig, hatar honom, hatar varenda jävla full ungdom här inne. Jag hatar mig själv för att jag trodde att han faktiskt ville ha mig.
Jag springer förbi de tre tjejerna i toakön och gråter över handfatet. Jag försöker att utan förstöra sminket torka bort de salta vattenstrålar som rinner ner för mitt ansikte.
Jag hatar den här kvällen. Smsar dig och säger att jag nog går hem nu.
Jag tar min jacka och går ut och går mot bussplatsen. Tar upp en spik och spikar den i kistan. Blir yr och bryr mig inte. Börjar lukta och bryr mig inte. Jag smsar honom till slut, trots att mina fingrar är så kalla att jag knappt kan känna tangenterna mot fingertopparna. Jag skriver att jag har letat och letat efter dig men jag hittar inte dig så nu står jag vid bussplatsen och åker nog hem istället.
När jag lägger ner telefonen så ringer den. Det står hans namn på skärmen och jag svarar med gråten i rösten. Han låter andfådd och skriker HOPPA INTE PÅ BUSSEN.
Jag säger att jag letade men jag hittade inte dig och jag är ledsen.
Och hans röst kom bara närmare och närmare mig och när han till slut kommit fram till mig kramar han mig hårt hårt hårt och säger förlåt, förlåt, men jag var i andra rummet och försökte få min kompis att sluta spy. Han halsade en halv vodkaflaska på några sekunder och han började spy våldsamt. Förlåt.
Jag gråter lite och han pussar bort den varma tåren som rinner ner. Varför gråter du frågar han oroligt. För att jag tycker om dig så hemskt mycket viskar jag fram.
Han håller mina händer hårt och ser mig in i ögonen. Han släpper inte mig med blicken.
Sedan närmar han sitt ansikte mot mitt och viskar, får jag kalla dig min?
Jag ler och bryr mig inte ens om att jag nog får stora kinder när jag ler så stort. Jag bryr mig inte om han ser min mage, jag bryr mig inte om min mascara ligger på mina kinder.
Jag smakar på hans läppar som är så varma så varma.
Sedan viskar jag att såklart får du det, om jag får kalla dig för min. Vi är varandras.
Han kysser mig. Sedan håller han om mig hårt innan vi går mot festen och skriker till Håkan Hellströms Kom igen Lena och dansar så höfterna gör ont och till slut somnar i varandras famnar på hans 90-säng.
Vi dricker gott te med fruktig smak och jag sneglar på dig när du inte ser, du är så vacker, så vacker. Jag vill hata dig men det går inte för jag älskar dig för mycket.
Du ställer dig upp och ska bre en skorpa till mig.
Du pratar om hur roligt det kommer bli ikväll, hur du längtar efter att få dansa till finaste indiemusiken och få dansa med alla andra indieälskare där inne. Hur kul det ska bli att få se mig med min finaste finaste älskare med vackra ögonfransar och pianohänder.
Jag kan inte låta bli att le stort när jag tänker på det. Jag längtar redan så mycket efter honom, redan nu, vid det här slitna köksbordet som jag så hemskt mycket tycker om att sitta vid.
Vi står framför spegeln och målar ögonlocken med tunna svarta streck. Alltid röda läppar, ikväll det rödaste jag har. Jag drar upp dragkedjan på min bästa finaste favoritklänning och drar mina händer ner för min mage långsamt. Jag ser inte tjock ut i den här klänningen. Han kommer inte att se fettet under. Nu ler jag.
Du sitter mittemot mig på bussen som skumpar obehagligt och vi skrattar. Vi har fått i oss billigt gott vin och är glada. Jag är varm. Vinet gör mig varm.
Hans blick får mig att längta till honom. Den där blicken.
Vi har bara 17 minuter mellan oss nu. Jag vet att du står och väntar på mig, för du är redan där. Du står där med vin i handen som jag ska få smaka på. Jag längtar, åh. Jag längtar.
När vi hoppat av bussen går du bakom mig och kivas med mig. Du puttar på mig lite och viskar, kom igen, kom igen, spring till honom! SPRING!
Jag fnissar och säger nej, inte vill jag verka desperat heller!
Vi går in i det stora rummet som känns litet av mängden av människor som dansar till musiken. Var jag än tittar ser jag glas som har skumpande innehåll av hur mycket alla dansar och jag blir så sugen på rosé.
Jag letar efter honom med blicken. Vill hitta honom, vill krama honom, smaka på hans läppar, skratta i takt med honom.
Jag går in i rummet, du har redan gått och börjat dansa med någon och du skriker med musiken.
Jag letar och letar och jag hittar inte dig någonstans. Börjar bli otålig. Vill se honom så mycket att jag känner tårarna bränna där bak någonstans. Jag vill gå hem. Jag vill inte vara här. Inte utan honom.
När jag står längst inne i ena hörnet och kollar på mobilen när nästa buss går märker jag hur jag plötsligt skriker av chock för att någon lyfter upp mig och snurrar med mig. Jag vänder mig om och det är inte han. Det är någon annan. Det är en annan jävla fucking idiot som trodde att jag var någon annan. Som att det fanns en till jävel här inne med likadant hår som jag, med en likadan klänning som jag eller med lika stora vader som mina. Jag hatar alla idioter här inne. Jag hatar dig, hatar honom, hatar varenda jävla full ungdom här inne. Jag hatar mig själv för att jag trodde att han faktiskt ville ha mig.
Jag springer förbi de tre tjejerna i toakön och gråter över handfatet. Jag försöker att utan förstöra sminket torka bort de salta vattenstrålar som rinner ner för mitt ansikte.
Jag hatar den här kvällen. Smsar dig och säger att jag nog går hem nu.
Jag tar min jacka och går ut och går mot bussplatsen. Tar upp en spik och spikar den i kistan. Blir yr och bryr mig inte. Börjar lukta och bryr mig inte. Jag smsar honom till slut, trots att mina fingrar är så kalla att jag knappt kan känna tangenterna mot fingertopparna. Jag skriver att jag har letat och letat efter dig men jag hittar inte dig så nu står jag vid bussplatsen och åker nog hem istället.
När jag lägger ner telefonen så ringer den. Det står hans namn på skärmen och jag svarar med gråten i rösten. Han låter andfådd och skriker HOPPA INTE PÅ BUSSEN.
Jag säger att jag letade men jag hittade inte dig och jag är ledsen.
Och hans röst kom bara närmare och närmare mig och när han till slut kommit fram till mig kramar han mig hårt hårt hårt och säger förlåt, förlåt, men jag var i andra rummet och försökte få min kompis att sluta spy. Han halsade en halv vodkaflaska på några sekunder och han började spy våldsamt. Förlåt.
Jag gråter lite och han pussar bort den varma tåren som rinner ner. Varför gråter du frågar han oroligt. För att jag tycker om dig så hemskt mycket viskar jag fram.
Han håller mina händer hårt och ser mig in i ögonen. Han släpper inte mig med blicken.
Sedan närmar han sitt ansikte mot mitt och viskar, får jag kalla dig min?
Jag ler och bryr mig inte ens om att jag nog får stora kinder när jag ler så stort. Jag bryr mig inte om han ser min mage, jag bryr mig inte om min mascara ligger på mina kinder.
Jag smakar på hans läppar som är så varma så varma.
Sedan viskar jag att såklart får du det, om jag får kalla dig för min. Vi är varandras.
Han kysser mig. Sedan håller han om mig hårt innan vi går mot festen och skriker till Håkan Hellströms Kom igen Lena och dansar så höfterna gör ont och till slut somnar i varandras famnar på hans 90-säng.
8.10.10
SvB
Tro på mig när jag säger
att kärleken ej är allt
Tro på mina ord som menar
att kärleken krossa kan
Den som ej är vaken och medveten om
att denna känsla kväver
evig lyckas sång
Tro på livets drömmar
och inte romantiken som
Alla världens bröder och systrar
nog är medvetna om
att kärleken ej är allt
Tro på mina ord som menar
att kärleken krossa kan
Den som ej är vaken och medveten om
att denna känsla kväver
evig lyckas sång
Tro på livets drömmar
och inte romantiken som
Alla världens bröder och systrar
nog är medvetna om
5.10.10
4.10.10
allt allt allt surrar runt runt runt
Jag ligger och gråter i min säng och känner hur varma tårar rinner ner för mina kinder. Ibland når några min läpp och jag känner sältan av dem när jag spänner läpparna. Jag ligger och kramar om mig själv och gråter, hulkar, vill skrika rakt ut.
Jag skrämmer nästan mig själv. Jag vill aldrig tänka på dig igen men så klart är du det enda som finns i mitt huvud just nu. Vad som hände är sådant man lovar varandra aldrig ska hända. Jag känner mig krossad, förolämpad, utnyttjad men mest av allt sårad.
Jag förstår inte hur du kunde, efter allt vi haft tillsammans, göra så. Hur du kunde förstöra mig såhär.
Så jag ligger på sängen och håller hårt i täcket om min darrande kropp, och jag önskar att jag aldrig aldrig aldrig träffat dig, aldrig spenderat år av mitt liv med dig, eller att jag någonsin överhuvudtaget valde att lita på dig och ge dig det mest värdefulla jag äger.
Mitt hjärta.
Så hejdå. Adjö till vad vi haft, vad vi aldrig kommer att ha igen. Till känslorna som brann inuti oss. Eller mig iallafall. Hejdå, hejdå till dig, till mig och till oss. Till vad som var Vi.
Jag skrämmer nästan mig själv. Jag vill aldrig tänka på dig igen men så klart är du det enda som finns i mitt huvud just nu. Vad som hände är sådant man lovar varandra aldrig ska hända. Jag känner mig krossad, förolämpad, utnyttjad men mest av allt sårad.
Jag förstår inte hur du kunde, efter allt vi haft tillsammans, göra så. Hur du kunde förstöra mig såhär.
Så jag ligger på sängen och håller hårt i täcket om min darrande kropp, och jag önskar att jag aldrig aldrig aldrig träffat dig, aldrig spenderat år av mitt liv med dig, eller att jag någonsin överhuvudtaget valde att lita på dig och ge dig det mest värdefulla jag äger.
Mitt hjärta.
Så hejdå. Adjö till vad vi haft, vad vi aldrig kommer att ha igen. Till känslorna som brann inuti oss. Eller mig iallafall. Hejdå, hejdå till dig, till mig och till oss. Till vad som var Vi.
2.10.10
gammal text. 2
Bob sjunger I can't leave her behind. Jag sitter med fönstret öppet på glänt. De stora hörlurarna täcker hela mina öron och det enda jag hör förutom musiken är mina andetag innanför min kropp.
Jag tänker på hans händer på min kropp tidigare under kvällen. Hur känslan av hans erotiska tillstånd hade fått mig att vilja kräkas rakt ut. Att jag bara velat ställa mig upp och gått ut ur rummet. Aldrig känna hans andetag mot min hals. Aldrig hört hur han viskat fina ord i mitt öra. För de blev bara till hemska tankar. Tankar som kryper sig in under min hud och inte låter mig vara.
Saker han säger som får mig att vilja ändra på hela mitt liv. Säga upp alla mina bekantskaper och bara försvinna. Försvinna dit ingen vet vem jag är.
Han påverkar mig. Därför avskyr jag hans närhet, hans ord, hans blick. För att både jag och han vet att jag blir påverkad. Jag hamnar i något psykadeliskt tillstånd där det bara är han och jag i världen. Just då, i det ögonblicket.
Jag öppnar fönstret lite till. Kliar mig frenetiskt på halsen där han haft hans läppar.
Jag vill glömma, sluta tänka. Sluta känna vad jag känner, inte bara för honom, utan även allt han gör mot mig.
Jag byter musiken till annat. Till slut stänger jag av den. Varför lyssna på musik när jag inte kan höra den av alla mina tankar.
Det är redan ljust ute. Klockan är sent, eller kanske väldigt tidigt. Jag känner att jag längtar efter saker jag annars bara tar för givet. Små små saker som får mig att känna mig trygg. Mammas ring som hon gav mig. Min analoga kamera. En skrivbok och en penna. Något som jag kan avreagera mig på. Kanske någon att slå på.
Jag tvinnar en bit av mitt hår runt mitt finger. Låter det lösas upp av sig själv och upprepar samma sak, om och om igen. Jag blir rädd för mig själv. Vad har jag gjort av mig. Varför gör jag såhär mot mig själv.
Jag tittar bort mot sängen. Han ligger på magen, halvt vriden med kroppen och har ansiktet intryckt i en av kuddarna. Jag ser tydligt hans ryggmuskler och det börjar sticka i mina fingrar, min kreativitet går igång och jag vill plötsligt rita av honom. Precis så som han ligger.
Egentligen vågar jag inte ens tänka tanken att gå i närheten av honom. Känna honom i närheten av min egen kropp igen. Vågar inte tänka tanken att han skulle lägga sin hand på min mage. Dra fingrarna lätt över min avklädda kropp igen. Jag vågar inte. Men jag vill så gärna. Vad är det med mig.
Jag lägger fötterna lätt och tyst på golvet, tassar så försiktigt jag kan över golvet. Jag vill nå min väska. Jag vill plocka ut mitt block och en penna. Jag måste få avreagera mig. I detta fallet måste jag.
Han rör sig inte ur fläcken på en lång tid. Jag märker att det blir ljusare under tiden jag ritar och skuggorna ändrar sig efter klockan. Detta irriterar mig.
Till slut ger jag upp. Jag sätter mig på sängkanten och tittar ner i golvet. Jag har inte känt mig såhär förvirrad på länge. På mycket länge.
Efter vad som kunnat vara en evighet men som jag gissar på ett fåtal minuter, vänder han sig med ansiktet vänt mot min sida. Han viskar något. Det är dödstyst i rummet. Jag hör fåglarna kvittra utomhus då och då.
Han viskade så tyst men ändå så högt. Vad han sa vill jag inte minnas. Jag önskar fortfarande att jag inte låtsats om att höra. Att jag hade gått därifrån tills jag varit mer säker på hur jag vill hantera detta. Hur jag ska hantera honom.
Jag gör som han säger. Lägger mig långsamt i sängen igen. Han kramar om mig hårt och hans varma kropp känns så främmande men på något märkligt vis så otroligt igenkännande. Han mot mig. Vi.
Han drar tåcket över mig och lägger armen runt min midja. Viskar att jag är så fin.
Att hans kropp är för lång för att ligga bredvid någon som min, men att det inte gör något. Jag känner hans fot långsamt smeka min.
Det kändes som år, hundra tusentals år som vägrade ta slut. Som att klockan envisades med mig och drog ut på sekunderna. Att tiden plötsligt bara stod stilla.
Han finns kvar i min tillvaro hela tiden. Men jag låter mig inte förföras av hans blickar, och jag undviker honom så gott jag kan. Men det gör så ont, för jag vill inte. Jag vill kunna prata med honom. Säga hur allt känns. Hur förvirrad jag är. Hur han får mig att känna. Hur rädd han gör mig.
Och hur rädd jag fortfarande är. För honom och för oss. För dynamiken som finns där.
gammal text.
Jag känner ett andetag
tas bakom mig
där jag ligger känner jag mig bräcklig
jag visar allt
på gott och ont
jag visar dig mitt sårbara jag
fingrar ligger lätt mot min höft
ryser av tanken att du vill röra mig
jag som är så fel
du älskar mig och jag undrar motvilligt
varför
vad ser du i mig
som de inte såg
vad finns i mig nu som inte fanns då
när de fanns där
och bestämde vem jag var
jag blundar
tar ett andetag
väcker din kropp lite
du drar dig närmare mig
värmen från din hud får mig att le
mitt hjärta slår dubbelt
trippelt
eller inte alls
men jag har dig
och mer finns inte att vilja ha nu
bara du
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)