21.2.11

1a bilden: några jag umgås mycket med

I brist på en bild där vi alla är får ni här några stycken på mina finaste.
Bilder är snällt lånade av Leila <3

Leila (till höger för er som inte ser :D) är min finaste Sthlmbästis som jag har mycket att tacka för. Love u!

Håkan (med finaste namnet) är bästa killen i stan. Love u!

Olivia, halvfransyskan med modeintresset är hur fin som helst! Love u!

20.2.11

utmaningen, lär känna mig (lightversion)

Om du vill veta mer om vem jag är så kommer, under de 30 kommande dagarna, jag att ge dig fragment ur mitt liv i form av bilder på saker/människor/dylikt som ger dig en bild av vem jag är. Enjoy!


1a bilden: Några du umgås väldigt mycket med.
2a bilden: En bild på dig själv.
3e bilden: En bild på någon i din familj.
4e bilden: En bild på något som gör dig glad.
5e bilden: En gammal bild på dig själv.
6e bilden: En bild på ditt syskon.
7e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8e bilden: En person som du saknar.
9e bilden: Någon i din släkt.
10e bilden: En bild på din favoritplats.
11e bilden: En person du kan berätta allt för.
12e bilden: En bild på din vardag.
13e bilden: En bild från ett ställe du älskar.
14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15e bilden: En bild på barndomsvänner.
16e bilden: En bild på dig själv.
17e bilden: En ovanlig bild.
18e bilden: En bild på din fritid.
19e bilden: En bild som du är nöjd med.
20e bilden: En bild på dina närmaste.
21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22e bilden: En bild på en tid du saknar.
23e bilden: En bild från i somras.
24e bilden: En bild som gör dig glad.
25e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28e bilden: En tokig bild.
29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.


19.2.11

och livet är livet

Våra hjärtan har alltid slagit i takt med varandra. Etttvåtrefyra sluta aldrig slå för mig säger du till mig i ren desperation när vi står i ösande regn på vår mest älskade plats i världen.

Inte en människa eller väderskydd i sikte står vi där, en och en halv meters avstånd som känns om en kilometer.
Mitt hjärta slår inte för dig längre, viskar jag medan tårarna som blandas med regnet rinner ner för mitt ansikte. Jag vrider sönder mitt inre medan orden sipprar ur min mun.
Orden ligger kvar som dimman i luften och för varje millisekund som går ser jag hur du går sönder framför mig. Jag vill räcka fram min hand, min famn, mitt liv till dig, men jag vet, jag vet min älskade älskade kärlek att det inte går längre.

Jag vet det för att vi redan passerat gränsen där vi inte har riktig kärlek kvar längre. Där man istället för att längta sönder sig efter en till minut med människan man givit sitt hjärta till, istället längtar bort, inte ser den efterlängtade kyssen som det bästa som finns längre. När man vet att hjärtat inte gör ont av hur mycket du älskar honom utan för att du inte kan vara med honom längre. För att du inte älskar honom.

Så vi står där, våra ytterkläder redan genomblöta sedan länge. Den milda brisen ger oss gåshud. Jag vill inte göra detta, säger jag med desperation i rösten. Jag vill inte lämna dig. Jag vill vara med dig resten av mitt liv, jag vill det.

Men? Säger du efter en lång tystnad och ljudet av ditt krossade hjärta hulkar sig fram.

Men mitt hjärta vill inte det. Och hur ont det än gör, hur hemsk jag än må vara, hur lite jag än vill det ibland, så måste jag lyssna på det. Det vet du. Du vill inte vara med någon som inte älskar dig, finaste du.

Jag trodde vi skulle vara vi för alltid.

Det trodde jag också.

Vi sätter oss på knä framför varandra. Omfamnar varandra gråtandes i leran. Gråter så att våra själar skriker och jag önskar bort tiden för att inte behöva känna hur påtagligt ont detta gör.


Jag kommer alltid vara din, du kommer alltid vara min, säger jag när jag torkar bort det blöta från ditt ansikte. Vi kommer alltid vara varandras. Fast inte älskare. Utan en del av våra livshistorier. När vi är gamla och grå kan jag berätta för mina barnbarn om den finaste människan som lät mig älska honom när jag var ung och naiv. Vi kommer alltid vara en del av varandras liv. Det kan inget ändra på. Ingenting.

färdiga

Nyaste bilden:

17.2.11

droppar

Man vaknar upp i vad som känns som ett hav av tårar.
Egentligen är det ett trassel av saknad, minnen, av känslor man en gång haft för någon som inte längre älskar en. Man vaknar kallsvettig ur ännu en dröm, en vag bild av något man trott man upplevde för länge sedan.

Man står i duschen och låter tårarna komma ut, där de ändå inte syns eller hörs.
Man låter sorgen rinna av en som dropparna mot huden gör. Man önskar att ens hjärta inte kändes så grusat.

Man ler framför sina vänner, medan ens insida är svart. Man skrattar fast egentligen är det en krossad människa bakom fasaden man krampaktigt håller uppe för att undvika den där frågan.
Hur mår du egentligen?

På bussen sätter man sig längst bak och drar ner mössan lite extra långt med Bon Iver ledset sjungandes i öronen. Man stänger ögonlocken så hårt man kan och önskar att du kunde se vad du gör mot en. Genom att bara finnas.

Man kommer hem, låser upp dörren, stänger den, tar av sig kängorna. Går upp för trappan, öppnar sovrumsdörren. Klär av sig dagens vemod. Man stänger av mobiltelefonen, datorn, världen. Man lägger sig under täcket och planerar på att aldrig vakna upp igen.

16.2.11

suset

Musiken från högtalarna dunkar högt högt och det känns som basen flyttat in i min bröstkorg. Jag står med ett kramapktigt handtag om mitt ölglas, och jag dansar, min öl guppar med mina rörelser. Dansgolvet är minimalt, jag har redan tappat bort mina vänner.
Alkoholen har släppt mina annars så vassa gränser.

Jag blundar och ler stort. Mina rödmålade läppar mimar till musiken som dundrar ut i källarutrymmet. Jag lutar huvudet tillbaka i den mån det går och svajar långsamt med höfterna. Min blommiga klänning jag har på mig är fuktig av värmen, den klistrar sig mot min hud.

Händer överallt, röster, armbågar, någons hår, jag njuter av detta ögonblick. De byter musiken. Jag inser att jag inte vill dansa ensam och drar någon främling i armen lite. Ser upp på honom och mimar v i l l  d u  d a n s a  m e d m i g ?

Han sätter händerna runt min hals med fingrarna bakom mina öron. Trasslar in dem i mitt hår. Böjer sig ned och ger mig en kyss. Vi dansar tills våra ben inte tillåter oss att stå.

En taxi senare älskar vi i hans säng, i ett rum med röda väggar och Dylan viskandes i bakgrunden. Jag vaknar. Omfamnar hans nakna kropp. Kysser hans öronsnibbar. Viskar mitt namn. Han blundar, ler stort. Jag ser lite tänder. Han viskar tillbaka "jag vet, du sa det igår när vi kysste varandra i taxin, när vi älskade i min säng, jag vet. Jag minns för det är det finaste namnet som finns."

morgondagg

Du håller mig i handen, ser på mig och ler med dina hallonröda läppar. Jag känner hur mitt hjärta slår hårt, kärleksfullt mot insidan av min bröstkorg. Hårt, hårdare, dunkdunkdunk.

Min klänning svävar till lite i kvällsbrisen och luften doftar hav och sommar.
Med mina sandaler i ena handen och din hand i den andra börjar vi gå där gräset är som längst och mjukast. Du sjunger ut med skratten i rösten och försöker förklara för mig hur jag måste älska låten, det finns ingen bättre. Den är tidlös, kärleksfull, fantastisk.
Jag ler medan mitt hår lägger sig varsamt mot min kind när vinden plockar upp det i medfarten.

Du stannar, lägger dina armar omkring min kropp som nu skakar lätt av förväntningar och nervositet. Viskar i mitt öra att se ut över vattnet. Ikväll är världen vår. Din och min vackra fantastiska du, viskar du i mitt öra, samtidigt som jag känner dina varma läppar mot mitt öra.

Natten är ung, våra hjärtan är unga och vårt humör på topp. Våra tårar verkar ha torkat för alltid och nu är det enbart våra leenden som värmer varandras blickar.
Jag drar mina fingrar mot din hals. Lägger dem lätt mot din halspulsåder, känner hur den dunkar liv i dig. Blundar. Du drar näsan mot mina ögonfransar.

Vi somnar med flätade kroppar. Jag känner din doft när jag andas in. Du känner mitt hjärta slå mot ditt. Vi vill aldrig vakna upp igen.

12.2.11

om allt kunde vara omvänt

Jag är krossad. Känner mig, krossadkrossadkrossadkrossad. Sårbar. Jag gråter bittra tårar över din lycka. Jag vill aldrig tänka på dig igen och du är det enda som finns i mitt huvud.

Jag ligger och kvider. Mitt hjärta krampar. Om jag hade vetat att det kunde kännas såhär hade jag aldrig gett mig in i leken till att börja med. Jag kommer att försvinna bort bland mina tårar och önska att jag aldrig kommer tillbaka till ytan, verkligheten, livet igen.

9.2.11

.3

Se mig för den jag är
Älska mina brister, för de är
en del av mig

Håll om mig när jag ber om
det minst, lyssna aldrig när
jag är arg, för mina ord
en enbart tomhet i verbal form

Värm mitt hjärta som jag värmer ditt
Var varsam och vårda det ömt
En gång krossat stannar alltid så

Dröm dina drömmar och
viska med mig
Vi skall alltid hålla dem för
oss själva

Ensamheten är en reell tanke som
vi aldrig skall behöva
uppleva igen

Så se på mig, älskade du
Dela livet med mig, så att det aldrig
tar slut.

.2

Lycka består av glädje
varma omfamningar av
människor som bryr sig
om en

Lycka består av spontanitet
som uppstår när man
minst anar det

Lycka består av livet
som ger en möjligheter
man aldrig trodde var
möjliga.

.1

Sanningen som ligger bakom
de hårda ord
Du nyss spytt ut

Den beska sanning du
påstår du tror på

Jag står krossad kvar
i en påhittad sanning
det bara finns spillror
kvar av nu

light

Solen lyser mig i ansiktet
Jag lyser leende tillbaka
Värmen tränger sig in under
alla mina lager kläder
Jag klär långsamt av mig
vintern, tårarna och vemodet
den medfört.

textfragment

Smärtan som uppstår
när man inser
att man är ensam

Verkligheten slår en
i ansiktet
när man blivit till lags
med att kärlek
är ett fullständigt
fullkomligt hyckleri

---

Omger mig av villkorlös värme
av människor jag vet älskar mig
för mig
Smeker tanken av att hålla
någons hjärta i mina händer
igen

Inser att det inte finns något kvar
av året som gått
Inga känslor, inga händelser
Absolut ingenting

Och på många vis
Trots känslorna
jag nu besitter
Känns det överlevbart
Det känns bra, längst in

5.2.11