Självklarheter

Det var ett enkelt, självklart faktum. Hon älskade honom. Han älskade henne. Det var bara så det var.
De var oemotståndliga. Alla såg det och alla sa det, för jämnan.
Då är det klart att man bygger upp någon slags förväntning på att saker aldrig kommer att ta slut.
Att det man är nu, kommer vara för alltid. Man kommer aldrig splittras i miljoner små bitar, man kommer inte gråta sig till sömns varje natt i vad som känns som evigheter, man kommer inte behöva hitta någon ny att älska.


Och verkligheten.

Hon grät. Snyftade sig igenom månad efter månad. Hon sov nästan ingenting, levde i en slags fantasi om att allting kommer att bli bra, när som helst igen. Allt skulle bli som vanligt igen. Han skulle omfamna henne om kvällarna, bli sur på henne när hon aldrig slutade envisas om att hon hade rätt, han skulle väcka henne med frukost på sängen på hennes födelsedag och han kommer att alltid hålla hennes hjärta, och hon hans.

De förlorade varandra på det mest vidrigaste sätt det finns.
En av dem tappade kärleken, den andra revs i bitar.

#4

Till: frank.j@gmail.com

Kopia: 

Ämne: Re:Re:Re: för fin

Åh gud jag klarar inte av att vara kvar här. Inte när du går på samma kullerstenar som jag och när jag ser dig sitta vid kajen. Jag klarar inte av att se dig lysa i solen så nära mig.

Det är löjligt att det är mitt i natten och jag inte kan sova för att du är här igen. 

Det är löjligt att du kan få mig att bli snurrig, illamående, glad och livrädd.

Det är löjligt att jag inte kan prata med dig utan att vilja dö inombords.

Jag vet att du vill träffa mig. Jag vet att du vill ge mig något. Men jag kan inte. Jag kan inte för att ärligt talat kommer jag vilja springa in i din famn, aldrig flytta mig därifrån, andas dig för alltid. Alltid. 

Fan. Jag måste försvinna härifrån. Bort från dig. Från alla känslor.

#3

Till: frank.j@gmail.com
Kopia:
Ämne: Re:Re: för fin

Jag tittar på bilder på dig och ser din potential. Ser lysten i dina ögon.

Du borde ta något mot den där infektionen, för jag kommer förstöra dig.

Ibland känner jag din doft, som om du vore här, precis bredvid mig. 

Och det gör så förbannat jävla ont. Du förstår inte, eller så kanske du gör precis det.

När du åkte gick jag sönder. Jag trodde inte att jag skulle det, men fan, det gjorde jag. Hur jävla idiotiskt det än är, så grät jag mig igenom dagarna. Önskade dig tillbaka igen. Ville inget i hela världen än att du skulle hålla om mig på natten och viska små hemligheter i mina öron, som ingen annan vet om. 

Och om två dagar är du här igen. Som om tiden flugit förbi och du aldrig varit borta.

Kanske var det det bästa att du åkte. Så att min hjärna kunde börja fungera igen. Så att jag kunde förstå hur fel vi var för varandra. Det hade jag aldrig kunnat se annars. Vi är inte rätt för varandra. Det står inte i stjärnorna att vi ska vara. 

Mitt hjärta slår fortfarande lika förbannat hårt när jag ser ditt namn.Jag har fortfarande fjärilar i magen av att bara tänka på dig. Men det är fel. Fel.

Jag kommer inte kunna träffa dig. Det kommer inte gå.

#2

Till: olivia.reveur@yahoo.ca

Kopia:
Ämne: Re: För fin

Varför kan du inte förstå mig?

Det är vacker hur du höjer mig till skyarna, men det är inte så livet funkar.

Mitt hjärta slår så hårt för dig, just på grund av allt du skriver. För att du är så intressant och älskvärd bara av dina enkla nöjen.

För att jag vill hålla dina händer när du gråter över något du sett eller läst. Jag vill andas din doft på morgonen. Jag längtar efter det och jag skäms inte över det.

Jag ger blanka fan i hur olika vi är, för det är det som gör det vi har så himla vackert. Jag vill inte ha en dubblett med bröst. Jag vill bara, hela tiden, varje dag, ha dig. Bara dig. Du har infekterat min hjärna med din röst, med din blick. Jag längtar tillbaka till dina röda mjuka läppar och jag är glad för det. Jag bryr mig inte vilka möjligheter jag har i framtiden, för jag lever nu. Och nu finns du. Just nu.

Jag vill inte ha det på något annat vis, det här är precis så jag vill att det ska vara, även om hela min kropp värker efter dig.

Jag kommer hem om fem dagar, men det vet du nog redan. Jag har en sak till dig.

#1

Till: frank.j@gmail.com
Kopia:
Ämne: För fin

Jag förstår att du inte förstår det här. Det är inte så konstigt.
Jag förstår att du blir sur på mig. Och egentligen förväntar jag mig inget annat.
Du behöver inte förstå, bara acceptera.

Du är för fin för mig. Därför:
När du ler, ler världen tillbaka. Du är den där fotbollsstjärnan från en halvseriös high school-film som hyllas under läktarens ljus, sittandes på axlarna av människorna som avgudar dig.
Och så ler du, med det där skinande vackra leendet, med de vackra raka vita tänderna och dina perfekt formade läppar. Och alla älskar dig.

Du har haft en sådan där barnen-i-bullerbyn-uppväxt (jag klandrar inte dig för det, snarare tvärtom), så du är alldeles för naiv nu. Du kan inte se världen med klaröppna ögon, för när det blir lite lite för jobbigt, stänger du dem. Du kan liksom inte förstå. Vill inte det. Kanske är det bra? Jag vet inte.

Alltså du förstår inte, jag stör mig så mycket på det.
Du har det så bra. Involvera inte dig med mig!
Jag kommer bara ligga som en mörk skugga över dina känslor och det kommer göra ont.
Jag kommer bara skada dig. Jag är salten i dina sår och jag kan inte älska som du gör.
Varför undrar du? Jo, jag ska berätta varför.

För att jag är en bräcklig, naiv, sårbar och skev människa. För att jag bryr mig för mycket om precis allt. För att jag lever genom att drömma. För att jag, är så fruktansvärt krävande att vara med. Jag bara drömmer, skriver om saker ingen annan tänker på och älskar allt man inte borde i livet.
För att jag inte får världen att le mot mig, när jag ler mot den, för att ingen bär mig på sina axlar och inga ljus lyser ner mot mig och min blotta existens.

Det bara är så. Jag föddes så och jag kommer dö så. Jag kommer aldrig nå din nivå av livskärlek för jag är så nöjd med det lilla jag har.
Jag är nöjd med min kamera, med mina pennor och skrivböcker. Jag är nöjd med att sitta timtal på ett café och tänka på allt jag vill och hur jag ska få det. Men du, du kan erövra världen.
Du bara kan det, och du borde det! Jag vill att du ska det. Och jag vill inte vara i vägen för dig. Jag kommer att vara det. Det vet du nog också. Du förtjänar att älska någon som är på din nivå.

Jag älskar mina drömmar och mitt billiga vin. Du måste släppa mig så att du kan utvecklas och bli erövraren och uppnå dina fantastiska möjligheter till ett sådant liv.

Jag, gör inte det. 

En form av kärlek i en form av ord

Kärleken lever i mina ådror
väntar på att få komma till användning
blandas med någon annans
kärlekslängtan

Jag ser det som omöjligt
att leva utan kärlek

Jag ser det som omöjligt
att leva kärlekslöst

Längtar efter de tre orden
längtar efter en blick
längtar efter Dig.

Så hitta mig, nu
hitta mig nu och
älska förevigt.

Handleder

Ibland, när jag inte kan sova
ligger jag på sidan och ser
ingenting

Jag lägger då mina handleder
den ena mot den andra
som i en exakt
symmetri

Då blundar jag och känner
hur min ena pulsåder
får kontakt med den andra
andas liv genom min
tunna hud

Antony & The Johnsons – Fistful Of Love

En vårkärlek berättad på hösten

Hans röst lät egen, något jag kände att jag ville uppleva. Jag hade en vag bild av hans ansikte, och på något vis kände jag mig lite nervös.
Vad skulle han tycka om mig? Kommer han tolka mitt utseende som att jag var söt? Kanske ful? Så hemskt svårt.
Jag visste inte vad han skulle tycka om mig och det skrämde väl mig.

På stationen dunkade det av nattljud och fulla människor och det pratades i mun på varandra. Någon skrek och det ekade över hela perrongen.
Jag såg till att undvika de skarpa blickarna några män gav mig. Jag visste precis vad som pågick i deras skallar. Jag visste vad de tyckte om att jag stod där, alldeles uppiffad i en svängig vacker kjol och polerade skor. Jag visste mycket väl. Men jag ignorerade tankarna som började röras upp i huvudet. Jag gick på de smutsvita stenarna på marken ett par meter bort och lät min blick vila på en ful abstrakt affisch framför mig. Jag kände nervositeten i hela kroppen.

När han frågade mig om jag ville mötas upp visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det kom väldigt plötsligt och jag blev lite ställd. Men jag svarade ja, dummare än så tänkte jag minsann inte vara. Jag blev ju glad. Såklart. Det pirrade till och mitt hjärta slog till hårt.

Jag ställde mig på tunnelbanan som efter en lång väntan gnisslade till något fruktansvärt och stannade framför mig. Jag satte mig vid fönstret eftersom jag alltid gjorde så, i vanliga fall så njuter jag av att se världen åka förbi medan jag sitter och ser ut på den.
Men just i det här fallet skulle det egentigen inte göra någon betydligt skillnad, då hela resan skulle vara under jord.
Jag rättade till min krage i reflektionen i fönstret och såg sedan ner på det smutsiga golvet mina fötter vilade på. Jag längtade tills jag skulle gå av och gå rakt in i hans famn.

När jag till slut steg av hade jag ont i magen av förväntan, samtidigt rördes det upp en fruktansvärd rädsla av att göra bort mig, visa att jag inte var något att ha och att han skulle, skrattandes, vifta bort mina vackra tankar och drömmar om kyssar och annat med honom. Så blev inte riktigt fallet visade det sig, men när man är rädd för det okända, även om det kan vara något bra, får man för sig de mest absurda scenarion, så även här.
Så han stod lutad mot en stenvägg och ju längre ned jag kom för trapporna, desto mer såg jag. Jag såg det som en lek, ju längre ned jag tog mig, desto mer skulle hans kropp synas.

Han omfamnade mig försiktigt men varmt och jag märkte hur han tog ett tyst långt andetag när hans näsa var mot min axel. När vi inte längre stod ihopflätade, ledde han vägen upp för en otroligt lång trappa och sedan ut i vårnatten som just denna natt råkade vara iskall. Han rullade kvickt ihop en ciggarett och lade den i min hand. Jag satte den halvt förvånad mellan läpparna och lät honom tända den medan han såg rakt in i mina ögon. Jag nickade halvt medan jag tog ett första bloss som ett tack, istället för att vänta ut röken ur mina lungor.

Lägenheten låg på en kulle och han hade ställt upp portens dörr med en spade han hittat i trapphuset. Han sade med låg röst att man egentligen aldrig fick låta dörren stå öppen sådär, men att det var värt risken, den här gången. Sedan log han så stort det gick.
Jag log varmt tillbaka.

I lägenheten låg till min stora förvåning två andra unga män som snarkade tyst i soffan och i sängen. Det fanns ingenstans att sitta förutom på golvet, så vi gjorde precis det. Först innan han satte sig ned, satte han på musik. Musik han visste att jag tyckte om. Jag hade haft en lång dag så till slut lade jag mig av ren trötthet i fosterställning på det iskalla golvet och såg på honom.
Jag sjöng med musiken så tyst det bara gick och han granskade mig allvarligt. Han viskade efter en stund vad jag gör, och jag sa att jag visksjunger. Då lutade han sig fram lite mot mig och viskade tillbaka "får jag komma närmare och lyssna?" Jag nickade och log åt honom när han tyst som musen närmade sig mig och lade sig  i samma ställning mittemot mig. Nu låg vi nästipp mot nästipp och jag blundade och log medan jag mimade vidare, och jag försökte att få mitt hjärta att lugna ned sig innan det slutade med en infarkt. Åh denna fina förbannade unga man.

Hans läppar var så nära mina och han var knäpptyst. Jag slutade viska, slutade sjunga. Vi låg knäpptysta ansikte mot ansikte.
Jag såg på hans ansiktsstruktur i mörkret. Jag följde näsbenet med blicken och vilade den sedan på amorbågen som formade mitten på hans överläpp. Jag såg på hans ögonform och hur hårfästet i pannan var. Det sistnämda var svårt att se eftersom det fanns en betydlig mängd krulligt hår liggandes i vägen. På hans kinder syntes en början på nytt skägg som trätt fram. Han sa fortfarande ingenting. Rörde sig inte. Jag hörde bara tysta andetag komma ur honom.

Någon gång under det ögonblicket blev hans läppar oemotståndiga, så jag viskade att jag ville kyssa honom. (Jag brukar inte vara så modig, men allt har sin tid, inte sant?) Några intensiva minuter av kyssande ägde rum. Vi somnade ihopslingrade i varandras famnar.

Runt sju på morgonen väckte han mig. Solen hade dragit sig upp och gjorde sitt bästa i att värma den nya morgonen. Jag hade frusit hela tiden vi hade legat på golvet. Även fast hans famn var fantastisk att ha runt sig, värmde den inte något särskilt. Jag hade legat rakt på trägolv så min rygg gjorde ont och jag hade, trots allt, inte sovit så mycket (vem hade kunnat det, i den situationen??).

Vi lämnade de två unga männen fortfarande sovandes i lägenheten, och smög ut därifrån. Vi gick långsamt bredvid varande, ner för kullen och för den nästan oändliga trappan tills vi nådde stationen. Något i hans kroppspråk var förändrat men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

När vi stod och väntade på tåget, vände han sig plötsligt om och sa: "jag måste bara förtydliga en sak. Jag är inte ute efter ett förhållande."
Min värld stod plötsligt stilla. Jag hade inte tackat nej till att bli hans, men jag hade heller inga tankar på det. Jag lever för mycket i nuet för att låta sådant där ge mig förhoppningar och krossa mig när de inte inträffar. Jag såg förvirrat (och säkert med en förvånad blick) på honom och undrade vad han menade. Han ville, precis som han sa, förtydliga att han inte var ute efter det, och han ville påpeka det så att jag inte skulle få falska förhoppningar. Jag bara såg på honom. Chockad och road, på en och samma gång.

Chockad: för att han uppenbarligen verkar dra slutsatsen att när en vacker ung dam delar intensiva kyssar med honom, betyder visst det även att man gått med på att dela liv med varandra tills man blir brunt bröd.

Road: för att han uppenbarligen verkar vara tillräckligt självgod för att på allvar tro på ovanstående.

Så jag skakade på huvudet och sa "jag vill inte göra dig besviken, men jag hade inte direkt tänkt något särskilt på det". Jag tillät mig att låta så trevlig och väluppfostrad det bara gick, särskilt eftersom situationen som uppstod bara blev så absurd. Jag hade egentligen mer lust att räcka fingret och be honom dra dit solen inte lyser, men en väluppfostrad ung kvinna är alltid en väluppfostrad ung kvinna.


Han tog tåget, jag tog ett annat, han gav mig en varm lång kram och såg rakt in i min själ, innan han vände sig om och steg på tåget. Det var tillräckligt för mig att förstå varför han antagit att jag hade velat att han skulle bli min. För att jag inte skulle vara den första.

Det var sista gången jag såg honom. Sedan bröt kriget ut och han blev utskickad i strid, alldeles för ung och alldeles för vacker. Han kom aldrig hem igen, och jag blev magrare och magrare och trodde jag skulle svälta ihjäl. Min räddning blev böcker. Och en ståtlig ung man, som blev min, och jag hans. Men det är en historia för nästa gång.