Jag skrev om dig och i mina fingrar stack det. Efter din beröring, efter att få beröra dig.
Och ändå, långt in i hjärtat, där fanns en oro som inte släcktes, oavsett hur många kyssar dina läppar gav.
Jag levde för att få andas dig, inte ens hundra dagar och det gick sönder (kanske var det för det bästa). Men jag levde för att få se dig, vakna upp bredvid dig. Sakna dig. Och nu. Tomhet, apati. Din frånvaro.
Längtan efter något bra. Hållbart, älskvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar