29.4.12

Att sända meddelanden

"Jag är kär." 
Texten lyser på den upplysta skärmen och det hugger till i bröstet.
Jag tänker att jag ska svara "Vad roligt!" fast jag inte alls tycker att det är roligt, för att jag egentligen vill skrika, slå dig, gråta de där brännande tårarna och lägga mig i fosterställning, och aldrig, någonsin, resa mig upp igen.
Jag svarar "Vad roligt!" 
"Tycker du verkligen det?"
Nej, jag tycker inte alls det. Jag tycker att det är skit, fucking skit.
"Ja, jag är glad för din skull. Är hon fin?" 
"Ja. Ja det är hon. Finast."
SLUTA. JÄVLA IDIOT SLUTA.
"Wow. Låter fint."
"Jag hoppas du hittar en likadan för dig"
Ok. Jag tänker aldrig prata med dig igen.
"Sinom tid har allt sin plats. :-)"
"Jo...men du förtjänar det."
Jag hatar dig. För att jag inte förtjänar dig, det enda jag vill ha.
"Tack. Det värmer."
":-)"


Jag tänker att livet är en soppåse som väntar på att bli slängd. Att det är en tom kakburk. Att det är en rutten jävla skithåla där jag tvingas leva och behöver andas min olycka varje dag trots att jag bara vill vara lycklig. Det får ju alla andra vara, ju. Jag tar bort ditt nummer, tar bort dig från min facebook. Tar bort dig ur min adressbok och raderar dina 387 mail du sänt mig.
Trycker "DELETE" 387 gånger. Tar bort din föredetta kärlek för varje knapptryck jag trycker med fingret.

Cigarett efter cigarett och askan ramlar på mina knän och tårarna har torkat till saltränder och jag ler. Tar bort dig ur mitt liv och ler så stort att det spänner obehagligt i mungiporna. Äntligen.

9.4.12

Missunnat

Jag sitter på en soffa i ett mörkt rum med högt ljud och talar med betydelsefulla vänner om banala saker, som om de vore viktigast i världen.
Och som om det är menat, vänder jag mig om och ser hans rygg, ser hans nacke och jag vet.
Jag bara vet att det är han.
Så jag reser mig upp, springer dit och tar tag i hans axel, ögon möts och vi ger varandra en varm kram, ler som vi gör och jag presenterar honom för mina fina.
Sedan sätter jag mig i soffan igen och jag säger till en att han är personen jag alltid velat ha men aldrig kommer kunna få och personen säger att jag borde hångla och jag säger att jag inte kan/vill/förmår mig.
Jag påpekar att Han finns och den påpekar att Han och jag inte är något och det är ju förvisso sant.

Sedan vet jag inte vad som händer riktigt, för han och jag går hand i hand och vi ska dansa. Men vi dansar inte. Vi står mot en vägg och han kysser mig och jag tänker att jag inte vet hur det blev såhär.
Sedan frågar han, medan han håller min hand, om jag vill följa med honom.
Älska med honom och jag svarar ja. Tänker inte ens. Håller hans hand. Går därifrån.

Försöker älska men kan inte älska och vill gråta. Svartheten i bröstkorgen växer sig större tills den tar över allt och han som funnits där så länge finns plötsligt knappt kvar för det enda jag vill är att försvinna därifrån och få ha mitt jag helt. Slippa ångesten han åstadkommit mig så många gånger genom hans blotta närvaro. Gråter och går sönder, går sönder tills det inte finns något kvar.

Gråter.

Millisekunder

Hans huvud ligger rakt över mitt hjärta
och nu hör jag mina hjärtslag tydligare

   i min hjärna bildas samtidigt:
är allt detta en illusion? en fantasi jag skapat i huvudet, men mest i hjärtat?
om det är så, då kanske jag går sönder.
mest för att viljan, drömmen ska slå in, bli min verklighet.
och när man önskar för mycket, har det redan förstörts sedan långt innan.
man smakar på känslor man inte känt på länge.
hoppas, tror, önskar. man håller hjärtat hårt och blundar

Tanken försvinner efter en millisekund, kanske mindre
Låter honom ligga kvar med huvudet över mitt hjärta
   låter honom höra hur hårt det slår.
Låter honom förstå att det är han som gör det så.

Inga ord

Hans nacke.

Som att ord skulle kunna beskriva
en människas viktiga karaktär

Som att - med hjälp av min penna -
skulle jag göra dig verklig.

Nej.

Det finns så mycket jag vill och önskar,
men när verkligheten slår in
får jag hålla hårt i mitt hjärta
och hoppas att det inte flyger med.