Missunnat

Jag sitter på en soffa i ett mörkt rum med högt ljud och talar med betydelsefulla vänner om banala saker, som om de vore viktigast i världen.
Och som om det är menat, vänder jag mig om och ser hans rygg, ser hans nacke och jag vet.
Jag bara vet att det är han.
Så jag reser mig upp, springer dit och tar tag i hans axel, ögon möts och vi ger varandra en varm kram, ler som vi gör och jag presenterar honom för mina fina.
Sedan sätter jag mig i soffan igen och jag säger till en att han är personen jag alltid velat ha men aldrig kommer kunna få och personen säger att jag borde hångla och jag säger att jag inte kan/vill/förmår mig.
Jag påpekar att Han finns och den påpekar att Han och jag inte är något och det är ju förvisso sant.

Sedan vet jag inte vad som händer riktigt, för han och jag går hand i hand och vi ska dansa. Men vi dansar inte. Vi står mot en vägg och han kysser mig och jag tänker att jag inte vet hur det blev såhär.
Sedan frågar han, medan han håller min hand, om jag vill följa med honom.
Älska med honom och jag svarar ja. Tänker inte ens. Håller hans hand. Går därifrån.

Försöker älska men kan inte älska och vill gråta. Svartheten i bröstkorgen växer sig större tills den tar över allt och han som funnits där så länge finns plötsligt knappt kvar för det enda jag vill är att försvinna därifrån och få ha mitt jag helt. Slippa ångesten han åstadkommit mig så många gånger genom hans blotta närvaro. Gråter och går sönder, går sönder tills det inte finns något kvar.

Gråter.