Han andas mot mitt hår.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:
Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.
Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.
Vi älskar varandra.
Herregud.
5.2.14
I wonder who's going to take me home
Jag har hamnat i en dvala av total kärleksfördjupning. Det går över mitt huvud så jag kan inte andas något annat längre. Jag är så kär så kär så kär att jag vill explodera prick varje sekund. Varenda ord jag tänker ut att jag vill skriva ned här låter för litet, för obetydligt och kanske även för fult. Jag vet inte om jag både kan eller vill skriva exakt hur han får mig att rysa av hans beröring, hur varje andetag som han tar får mitt hjärta att slå i dubbel takt. Hur mycket jag älskar att bara titta på honom. Se honom.
Jag är rädd och konstant rädd. Rädd för allt egentligen. Rädd att jag inte ska vara bra nog för honom. Rädd att han ska lämna mig. Rädd att han ska förstå att någon annan är bättre i ekvation till honom. Jag är rädd för det som gör mig lyckligast. Och samtidigt måste jag lita på att det han vill, är att vara med mig.
När jag var ung var jag lätt svartsjuk på saker jag inte kunde förstå. Jag kände en mörk storm inuti bröstkorgen ta uttryck och jag hatade den. Jag hatade den så jag ville gråta eller skrika. Mest på mig själv.
Nu upplever jag bara rädslan som är kvar av den bortskrapade svartsjukan. Rädslan att bli lämnad ensam, att inte vara bra nog, älskvärd nog. Kanske är de av samma skrot och korn? Jag behöver få förklarat för mig att jag duger, och ändå vill jag inte höra det. Jantelagen i mig gör sig smärtsamt påmind. Och jag hatar den, vet ni.
Han rör vid mig och min hud ryser brutalt. Det är som en vinterstorm under första hudlagret fast det som ställer varenda hårstrå raklångt på min kropp är hans beröring. Den gör mig livrädd och livslycklig.
Kärlek har alltid gjort mig svag, jag kan inte leva utan den men jag förstår mig inte på den. Den demolerar mitt inre i ett hopp om att han ska älska mig lika mycket som jag älskar honom. Att mina ord ska bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vill aldrig sluta leva med honom i mitt liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till jag får liksom panik av rädslan att allt detta kan försvinna bort en dag. Det är det sista jag vill. Det är verkligen det sista jag vill. Hur ska man älska tills livet tar slut? Kan någon lära mig? Berätta för mig?
Jag letar efter mormor i mina drömmar, jag gråter efter hennes närvaro i mig. Jag hittar henne så sällan och när jag talar med henne, är hon tyst. Hon håller oftast bara mina händer och hon lyser i drömmen. Jag frågar henne: mormor hur ska jag få honom att älska mig så som jag älskar honom? Mormor jag är rädd att jag inte duger. Mormor jag vill bara vara älskad. Jag vill bara duga. Och hon kysser mina händer lätt och hon ler och går iväg med mig till paradiset som ligger bakom dörren som är stängd framför oss. Hon leder mig till lugn i min själ. Jag försöker suga åt mig lugnet. Men jag vaknar bara upp och gråter. Varje gång gråter jag.
Jag har gråtit framför honom en gång och det sved i mig att göra det. Jag har hatat tårarna hela mitt liv, haft en märklig relation till gråt i allmänhet. Jag har knappt kunnat gråta för att jag inte vet hur man gör. När de kommer så inser jag hur rädd och bräcklig och levande jag är.
Jag vet att han ser mig. Han ser mig för vad jag är i allt som det betyder. Jag måste lita på att hans kärlek för mig är lika stark, att den är lika levande som min. Jag vet att vi är vi. Jag vet det.
Jag är rädd och konstant rädd. Rädd för allt egentligen. Rädd att jag inte ska vara bra nog för honom. Rädd att han ska lämna mig. Rädd att han ska förstå att någon annan är bättre i ekvation till honom. Jag är rädd för det som gör mig lyckligast. Och samtidigt måste jag lita på att det han vill, är att vara med mig.
När jag var ung var jag lätt svartsjuk på saker jag inte kunde förstå. Jag kände en mörk storm inuti bröstkorgen ta uttryck och jag hatade den. Jag hatade den så jag ville gråta eller skrika. Mest på mig själv.
Nu upplever jag bara rädslan som är kvar av den bortskrapade svartsjukan. Rädslan att bli lämnad ensam, att inte vara bra nog, älskvärd nog. Kanske är de av samma skrot och korn? Jag behöver få förklarat för mig att jag duger, och ändå vill jag inte höra det. Jantelagen i mig gör sig smärtsamt påmind. Och jag hatar den, vet ni.
Han rör vid mig och min hud ryser brutalt. Det är som en vinterstorm under första hudlagret fast det som ställer varenda hårstrå raklångt på min kropp är hans beröring. Den gör mig livrädd och livslycklig.
Kärlek har alltid gjort mig svag, jag kan inte leva utan den men jag förstår mig inte på den. Den demolerar mitt inre i ett hopp om att han ska älska mig lika mycket som jag älskar honom. Att mina ord ska bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vill aldrig sluta leva med honom i mitt liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till jag får liksom panik av rädslan att allt detta kan försvinna bort en dag. Det är det sista jag vill. Det är verkligen det sista jag vill. Hur ska man älska tills livet tar slut? Kan någon lära mig? Berätta för mig?
Jag letar efter mormor i mina drömmar, jag gråter efter hennes närvaro i mig. Jag hittar henne så sällan och när jag talar med henne, är hon tyst. Hon håller oftast bara mina händer och hon lyser i drömmen. Jag frågar henne: mormor hur ska jag få honom att älska mig så som jag älskar honom? Mormor jag är rädd att jag inte duger. Mormor jag vill bara vara älskad. Jag vill bara duga. Och hon kysser mina händer lätt och hon ler och går iväg med mig till paradiset som ligger bakom dörren som är stängd framför oss. Hon leder mig till lugn i min själ. Jag försöker suga åt mig lugnet. Men jag vaknar bara upp och gråter. Varje gång gråter jag.
Jag har gråtit framför honom en gång och det sved i mig att göra det. Jag har hatat tårarna hela mitt liv, haft en märklig relation till gråt i allmänhet. Jag har knappt kunnat gråta för att jag inte vet hur man gör. När de kommer så inser jag hur rädd och bräcklig och levande jag är.
Jag vet att han ser mig. Han ser mig för vad jag är i allt som det betyder. Jag måste lita på att hans kärlek för mig är lika stark, att den är lika levande som min. Jag vet att vi är vi. Jag vet det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)