She has adventure in her blood

Natten är ljusare än någonsin och jag ligger i ett knäpptyst rum utan gardiner. Ser ut över himlen och de släta märken efter mörka moln. Jag tänker på honom. Det går inte att lugna hjärtat för hjärtat slår hur det vill nu och det finns inga takter kvar, bara häftiga kärleksattacker av något jag aldrig tidigare upplevt.
Oavsett vad någon sagt är han det bästa som hänt mig. Oavsett vad jag sagt vill jag ha det så här för alltid.
Klockan tickar långsamt och sömnigt i bakgrunden.
Jag flackar med blicken och söker något som jag kan fästa den på för stunden. Tittar rakt upp i taket framför mig men ingenting finns där förutom den grådaskiga nyansen.
På väggen bakom mig hänger stora kartor över ännu inte utforskade platser, inringade områden jag vandrat genom, somnat till ljudet av natt i.
Jag undrar när jag kommer ringa in hans och mina äventyr.
Jag sätter mig upp och lägger handen på världskartan och jag värms av tanken på att dit ut ska jag ta mig någon gång. Utanför mina egna gränser, där gräset är långt och där doften av nytt pirrar i mig.
Där vi ska sova i varma nätter med ingenting som är bekant. Jag ler och ler och i nattens ljus blundar jag för att mörkret blir mer tryggt. Jag undrar hur saker har fungerat innan honom. Undrar om han förstår vad jag känner. Det finns inga ord längre för jag har förbrukat alla. Nu finns bara blickarna av något alldeles magiskt. Jag känner mig inte ens vuxen med det här. Det är en barnslig kärlekslust som frodas i mig.
Och nu är han på egna äventyr, utforskar nya platser, jag är lycklig åt honom, men saknar honom ännu mer.
Jag vill utforska allt med honom, vid hans sida och samtidigt vill jag att han själv ska se, känna och upptäcka, sedan berätta för mig om allt. Jag vill lyssna under nätterna som är våra. Jag vill slopa sömnen för berättelserna han ska berätta för mig. Jag älskar hans röst. Jag älskar hans blick och jag älskar hur hans mun ler mot mig. Jag älskar hans hår som är så olikt mitt och jag älskar hans fräknar som överallt berättar historier om honom. Jag älskar hans doft som är söt och stark och gör mig alldeles knäsvag, allting samtidigt.
Jag blinkar fram blixtrar framför ögonen i mörkret som omger mig och jag undrar varför livet är så skört. Tänker ofta nu på att jag bara råkar finnas i en lucka i tiden. Där allting händer och samtidigt ingenting. Jag tänker på döden ibland och jag tänker på hur lycklig jag är över att han får finnas samtidigt som jag. Att jag får smaka på hans kyssar och att jag får känna allt som jag känner. Jag tänker på svunna tider som aldrig varit mina och på framtida äventyr som tillhör andra. Jag tänker för mycket för ofta för omständigt men jag tänker iallafall. Och med det sagt, omsluts jag av en trötthet mäktigare än allt och somnar in med tankar om äventyr i mig.

Sista havet

Jag skriver mening efter mening men ingenting stämmer överens med hur allting känns inuti, hur alla känslor har rört ihop sig och vill komma ut men istället stannar på sin plats och rubbar min tillvaro.
Det finns något oerhört destruktivt i att älska någon. Det tar död på en och man låter det göra det. Det är viktigare att älska än att bry sig om biverkningarna av älskandet.
Men jag har alltid varit så van vid att vara själv. Jag är så van vid att bara bry mig om mig och inget mer och att varje resa bort är en liten get away från mitt ensamma liv där jag bor.
Och nu finns du och det finns nog inget som gör mig gladare än just det men på något sätt är jag fortfarande så himla ovan. Det skaver lite att jag blivit så beroende av dig, att hela min kropp skävler av saknad när jag är ifrån dig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag ser på min omgivning och tycker inte min verklighet stämmer överens med någon annans.
Och jag sitter i den slitna fåtöljen och försöker förstå mig själv. Det är det svåraste jag någonsin gjort och hur, hur fan gör man? Hur blir man så stark och självsäker och stabil i sig själv när man älskar någon? Lär mig. Jag förstår inte. Det känns som att i takt med andetagen försvagas mitt jag.
Som att jag ramlar fast jag försöker ställa mig upp men benen bär bara inte upp mig längre.

Jag ser på dig och jag avundas dig. Det är sanningen. Du bär på så många av de egenskaper som jag själv önskar att jag besitter. Du är stark och du är stabil och du vet var du har dig själv.
Jag är (som min vän kallade mig) en virvelvind och jag vet ingenting.
Jag är rädd att visa dig vem jag är för jag är rädd att du inte ska tycka om henne. Jag är rädd att visa dig mörkret som finns i mig och jag är rädd att du ska missförstå mig. Det är löjligt, ofta känner jag hur jag skriver om rädsla men jag är helt allvarlig, jag tror aldrig att jag varit så här rädd. Det finns en obotlig rädsla att förlora dig, och förlusten kopplas ihop till min verklighet.

Världen sover förutom jag, och det enda jag tänker på är att jag vill veta att jag klarar mig, att jag måste klara mig och inte bli för klängig, att inte bli för beroende. Jag måste stå på mina egna ben och hålla din hand vid sidan om. Jag har inte lärt mig hur det ska gå, inte än.

Men sanningen är ju att jag älskar dig och det är kanske det enda som är relevant mitt i alla dessa katastroftankar. Att jag känner som jag gör. Att du finns mig så nära i allt. Du är en del av min verklighet nu och det är jag tacksam och stolt över. Men jag ska väva in dig på ett sätt som är hållbart, den kärleken är den bästa. Den bästa kärleken är du.

Älskling

Älskling. Ordet jag aldrig törs säga, i någon form av rädsla att inte bli bekräftad.
Men nu, nu tar jag ordet och jag gör det till vårt.
Älskling, för du är min älskade.
Älskling, för att jag behöver använda ord som kommer närmast till att förklara hur jag känner för dig.
Älskling, för att det sammanfattar allt vi upplevt och kommer att uppleva.
Älskling, för alla äventyr och platser som ska minnas kvar som våra, med dofter som tar oss tillbaka till svunna tider och ett annat liv.
Älskling, för att du är en virvelvind i mitt liv, för att varje fräken du har är ett märke kvarlämnat efter en kyss. Älskling, för att ditt röda hår brinner som allt inom mig gör för dig.
Älskling, älskling, för att jag helt enkelt och komplicerat, med allt däremellan, älskar dig.