Sista havet

Jag skriver mening efter mening men ingenting stämmer överens med hur allting känns inuti, hur alla känslor har rört ihop sig och vill komma ut men istället stannar på sin plats och rubbar min tillvaro.
Det finns något oerhört destruktivt i att älska någon. Det tar död på en och man låter det göra det. Det är viktigare att älska än att bry sig om biverkningarna av älskandet.
Men jag har alltid varit så van vid att vara själv. Jag är så van vid att bara bry mig om mig och inget mer och att varje resa bort är en liten get away från mitt ensamma liv där jag bor.
Och nu finns du och det finns nog inget som gör mig gladare än just det men på något sätt är jag fortfarande så himla ovan. Det skaver lite att jag blivit så beroende av dig, att hela min kropp skävler av saknad när jag är ifrån dig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag ser på min omgivning och tycker inte min verklighet stämmer överens med någon annans.
Och jag sitter i den slitna fåtöljen och försöker förstå mig själv. Det är det svåraste jag någonsin gjort och hur, hur fan gör man? Hur blir man så stark och självsäker och stabil i sig själv när man älskar någon? Lär mig. Jag förstår inte. Det känns som att i takt med andetagen försvagas mitt jag.
Som att jag ramlar fast jag försöker ställa mig upp men benen bär bara inte upp mig längre.

Jag ser på dig och jag avundas dig. Det är sanningen. Du bär på så många av de egenskaper som jag själv önskar att jag besitter. Du är stark och du är stabil och du vet var du har dig själv.
Jag är (som min vän kallade mig) en virvelvind och jag vet ingenting.
Jag är rädd att visa dig vem jag är för jag är rädd att du inte ska tycka om henne. Jag är rädd att visa dig mörkret som finns i mig och jag är rädd att du ska missförstå mig. Det är löjligt, ofta känner jag hur jag skriver om rädsla men jag är helt allvarlig, jag tror aldrig att jag varit så här rädd. Det finns en obotlig rädsla att förlora dig, och förlusten kopplas ihop till min verklighet.

Världen sover förutom jag, och det enda jag tänker på är att jag vill veta att jag klarar mig, att jag måste klara mig och inte bli för klängig, att inte bli för beroende. Jag måste stå på mina egna ben och hålla din hand vid sidan om. Jag har inte lärt mig hur det ska gå, inte än.

Men sanningen är ju att jag älskar dig och det är kanske det enda som är relevant mitt i alla dessa katastroftankar. Att jag känner som jag gör. Att du finns mig så nära i allt. Du är en del av min verklighet nu och det är jag tacksam och stolt över. Men jag ska väva in dig på ett sätt som är hållbart, den kärleken är den bästa. Den bästa kärleken är du.