17.12.14

Anything less than I love you is lying

Ibland tittar jag på honom när han inte ser. Jag följer hans varenda rörelse med blicken. Låter mig följas med i hans dans. Han har ljusblåa ögon, sådär klara och lysande som en klar sommarhimmel när solen står högt och skiner i sin stolthet. När han får solen i ögonen ibland, är det som om det sprakar till. Ibland, när han inte ser, försöker jag räkna fräknarna på hans ansikte. De utgör gåtor och hemliga siffror för det är absolut omöjligt att räkna. Det är omöjligt att få reda på vem han är, vad han är. Ibland ligger jag i sängen och lyssnar på när han startar dagen. Börjar brygga kaffe och tar fram koppar. Jag ligger kvar för jag tänker att det är så här jag vill komma ihåg mitt liv. Insvept av kärlek i täcket som tillhör den jag älskar, lyssnandes på hans vardagsljud som blir det vackraste jag vet. För det är min vardag också.

Igår räknade dagarna till ett år. Ett år av mitt liv och ett år av kärlek med honom. Oförklarliga känslor svallar upp inom mig, som vanligt. Möjligtvis mer impulsivt, med elektriskt. Jag vet bara vad kärlek är när det känns som det gör i mig, som ett stormigt hav.

Jag föraktar hans rakryggade persona ibland. Avundas den till nivåer jag skäms över att själv stå för. Jag kan inte förstå hur någon kan vara så vacker, så klok, så intresserad och så tom på svarta känslor och sorg. På det blytunga som drar ner mig i gruset, som gör att jag vissa dagar aldrig någonsin vill möta en ny dag igen. Som jag gråter över när ingen ser eller tänker på när ingen vet. Som om han är befriad, en slags utvald ängel som kan möta livet på ett rent sätt. Nej, jag vet att det låter vansinnigt. Men i föraktet beundrar jag honom. Det glittrar till i hans blick. Han är medveten om sin sits, den som bär honom högre upp i skyn istället för dränker honom. Så som det dränker mig. Kanske kan vi mötas i det, kanske kan vi bli stabila i våra motpoler. Jag hatar ibland livet för att det spelar en rakt i hjärtat, skiter i konsekvenserna. Ler hånfullt och ber en att hantera det bäst man vill. Skjut dig själv om du inte pallar, jag bryr mig väl inte.

Men trots alla mörka tankar, möts jag av en frisk vind av nya tankar, känslor och upplevelser som jag bara får på grund av hans närvaro i mitt liv. På grund av samtalen vi har och orden vi delar. Blickarna. Renheten och Mörkret möts och skapar magi. Jag vet, jag vet att det låter barnsligt. Men det är magi, det är precis vad det känns som att det är. Jag förstår det knappt själv. Men jag tror på det. Jag älskar honom. Jag älskar honom som jag älskar mig.


1 kommentar:

  1. Du skriver så himla vackert. Fortsätt med det, kan aldrig få nog av dina fina texter! Kram

    SvaraRadera