Det är bäckmörkt utomhus. Kylan fastnar i kinderna och runt en ringlar tunna snöflingor som bara syns om man tittar upp åt månen som lyser upp natten. Jag håller hans hand, mellan fingrarna är lager av vantar och handskar som ska värma från kylan men som istället täcker närheten som jag vill ha med hans kropp. Jag får inte ett grepp. Jag har svalt tårar hela kvällen och vanten blir droppen, jag stannar upp på grusvägen och jag tar tag i honom. Jag sväljer inte några tårar längre, jag berättar som det är. Jag berättar sanningen och gråten kommer chockartat, svidande iskallt och fortfarande som den mest brännande känslostorm som äntligen tar sig ut någonstans.
Han kramar mig så hårt och i vevan av att gråta mot hans axel och att gråta ut i natten beblandas ord och beslut som är så otroligt svåra att ta. Det värker i halsen, i hjärtat. Jag gråter de jävla hemska tårarna för att jag inte kan göra något annat. Han tittar mig i ögonen länge.
Jag biter mig i underläppen, som något slags försök att sluta upp. Sluta upp mig själv igen till en ickegråtande ickekänslosam person men allt är för sent och jag. Jag står här nu.
Jag varken ser eller känner något, allt blir knäpptyst. Orden ekar i natten. Han ser mig djupt i ögonen och låter orden ligga mellan oss. Jag gråter igen, jag lägger hela ansiktet mot honom och gråter ner hans rock som river min hud men jag får ha honom nära och ingenting annat betyder något.
Det är som att världen ibland skapar vädret utefter hur man känner i hjärtat, att tiden står stilla, tystnaden är som mest påtaglig när den behöver vara så. När man bryter ihop i sinnet och behöver att världen ska förstå, ha överseende och respekt. Som att det svåraste kan vara att släppa ut en attack av känslor som behöver komma ut, så är det att förklara sanningen. Jag vet inte ens hur det ska förklaras förutom att man vet att det är rätt sak när det gör så ont att man hellre lägger sig ner och dör än vill leva sig igenom det, men ändå väljer livet för livet har alltid varit det enda relevanta och viktiga beslutet att ta.
Som om kärlek och Kärleken är något som tar över en, som vaggar en i evig bekännelse när man inser att man inte vill leva med någon annan, att Kärleken är en del av en, den förgyller ens liv, ens person. Ens annars vanliga skitdagar.
Att allting som han gör för mig, till mig, med mig, gör mig starkare, som att jag varit en viss nivå av levande tills han ramlade in i mitt liv och visade mig att vad jag tidigare trott var kärlek, aldrig var i närheten av den explosiva, mäktiga gåva han och jag delar.
I huvudet överväldigas jag av dessa tankar. Allt detta samtidigt som ansiktet är tryckt mot kall ull och ett bultande hjärta och jag vet att jag är totalt och hängivet gett mig själv till honom. Och han till mig. Hur mycket kärlek kan kännas omtumlande och vansinnigt, men jag förstår någonstans i detta vansinne att det är det enda rätta, att vi gör rätt. Att jag älskar honom. Att han älskar mig.
Och i denna natt, i nattens kyla förstår jag att jag aldrig älskat honom mer, vilket gör mig ödmjuk och tacksam inför hans närvaro och inför min vilja att våga. Det är livet som gör så här med mig.
Jag vet att kärlekstankarna rör ihop meningarna. Men det är nog meningen att de ska det ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar