14.4.15

Stay with me

Jag lyssnar på glada kärlekslåtar och ledsna sådana också, men ingenstans hittar jag något jag kan knyta an i. Överallt skriks det om allt det fina, glädjen och lyckan är total. Nu är det varmt ute, det är varmt i era bröstkorgar, men i min har det varit iskallt. Mörkt och ovälkommet.. Orden fattas i mig, ilskan har tagit över. Det är som en mörk våg som förintar mitt inre, jag kväs av mitt eget andetag. Vad ska jag ta mig till är världen känns frånvarande, för långt bort för att greppa tag i och be om någon slags hjälp? Mina tankar är som tunga stenar som vägrar lossna  från sinnet. Jag är, som vanligt, gråtmåsen. Sorgen förföljer mig vart jag än går. Hur mycket lycka jag än lyckas plantera, kommer ogräset och äter på mitt inre igen. Jag vet inte hur man orkar mer, jag vet inte hur det ska gå med allt. Kärleken finns kvar. Vardagslivets pärlor gnistrar i solen och jag omges av värmande gester och händelser dagligen. Ändå lurar ångesten i bakgrunden. Den släpper mig inte fri. Och jag är frustrerad, mer än någonsin bävar jag inför mitt eget känsloregister. Vad händer egentligen med en människa när det enda som möter den är den ofattbara olyckan?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar