Stormen i hjärtat

Den stormiga kärleken som känts i dagar, i månader, i år, den där magiska svepande känslan i kroppen som gör att man aldrig vill sova, aldrig vill tvätta av kyssarna på kroppen, aldrig kan koncentrera sig på annat för det enda som är relevant, det enda levande är den särskilda person som stulit mitt hjärta. Stulit det på det mest vackra sätt och på ett sätt som man aldrig vill ska ta slut.
Men kärleken tar slut, den gör det på ett smärtsamt, vackert, oerhört påtagligt sätt och den gör det med full kraft. Man lämnas kvar i fragmenten av sina egna minnen och känslorna som alldeles nyss varit där. Man älskar ju fortfarande. Men sinnet och kroppen vill något annat. Livet är för starkt och för drivande för att det ska fastna när det slutar kännas bra. Jag älskar honom så oerhört mycket. Jag vill se honom vara den lyckligaste av människor, jag vill se honom skratta från hjärtat. Och det är oerhört smärtsamt att jag inte kan vara den personen. Och lika sorgligt och svidande är det att han inte kan vara den i mitt liv som gör mig lyckligast i världen. Varje dag känns det vidrigt att vakna upp och veta att detta är min sanning. Mitt liv just nu är ett ledset hjärta med en brinnande vilja att bli hel och kunna gå vidare.
Kärleken är det vackraste som finns i livet och lika vacker är den när den börjar och tar slut. Jag måste bara orka överleva det.