29.8.15

När fantasin är verkligheten

Jag har aldrig tänkt att jag är särskilt älskvärd. Det har aldrig funnits något magiskt över mig, jag är bara vanlig. Tråkig. Ler när det är lämpligt, pratar när man ska och har hemligheter som är inneboende. Jag vet inte hur man är speciell. Ibland har jag hört att jag är lite störig, men i övrigt finns det ingen som skulle ge mig särskilt mycket uppmärksamhet för att visa hur speciell jag är. Jag och speciell gifter oss inte väl.
Jag tänker att människor som är älskvärda gör stora saker för världen. Bär den på sina axlar kanske. Att de tar hand om sin näste och alltid nickar och ler. Att de vågar mer än andra och att de alltid går att lita på. Ingenting av det känner jag att jag står bakom. Så när du såg mig i ögonen och log på det vis som bara du gör, när du sa att du är kär i mig, så visste jag nog inte ut eller in. Antagligen eftersom du förtjänar så mycket bättre. Något som inte går att mäta med annat. Inte en beige fläck. Inte jag.

Jag tänker att jag kan få dig att skratta när du behöver och vi kan nog ha intressanta samtal om det mesta. Jag kommer kunna krama dig när du är ledsen och jag kommer lyssna när du vill att jag ska det. Jag kommer älska dig i tystnaden som finns i mig men jag kommer aldrig våga uttrycka den, för det är inte så jag fungerar. När man är beige, alltså, när man inte är så mycket för världen, så gör man inte mycket väsen av sig. Men du envisas med att uttrycka dig känslofyllt mot mig och jag är ledsen, men jag förstår inte det.

Kanske är jag en fantasi som uppstått i dig. Kanske är det du ser, mitt jag, bara ett skal och att det du är kär i bara är något som finns inuti ditt huvud. Som du projicerar ut på mig. Kanske suddar du lite i mina linjer, korrigerar för dig själv. I din tystnad skapar du en dröm som du försöker uppleva i verkligheten. Jag är inte rädd, säger du, jag är inte rädd för dig. Varför skulle du vara det? Tänker jag. Det finns inget att vara rädd för, inte en gnutta av mig är skrämmande. Jag är genomskinlig, min hud är något som försvinner när jag står bland andra. Jag finns egentligen inte alls. Så känns det alltid. Som att jag är på låtsas.

Men jag släpper inte in dig, du får inte komma in. Det finns ju inget att komma in i och se. Min blick är tom och mina ord frånvarande. Jag ser att du försöker le mot mig som tidigare men det är inte på samma sätt. Jag är låst inuti ett skal som jag inte vill ha. Den tråkiga, beigea, den som inte ler om jag inte behöver och som inte tycker om något särskilt, mig är du inte längre kär i fast du verkligen försöker övertyga dig om att du är det, för du vill så gärna att bilden av mig som du skapat ska vara på riktigt. Men den är inte det.
Och när löven till slut börjar dö och falla till marken har även din sista gnutta av kärlek för mig försvunnit ur ditt system. Du lämnar mig med gråten i halsen och jag. Jag kan inte ge dig något tillbaka. Jag förstod dig aldrig till att börja med. Trodde inte på dina ord. Jag dränerade dig på all värme du hade att ge. Jag gav dig ingenting tillbaka. Sorgen är total fast jag inte vet hur jag ska uttrycka den, hur ska man våga känna något?
Nu står jag ensam igen, på vägen som leder mig vidare i mitt liv. Fortfarande inte speciell, fortfarande beige. Utan dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar