12.8.15

Tiden som brinner upp

Jag hade börjat glömma bort detaljerna som gjorde din helhet, de som jag tänkte på när vi var ifrån varandra och som gjorde dig till precis du. Likt en höstens dimma började de långsamt försvinna ur mitt system. Jag ska inte ljuga, det var en längtan efter att känna deras frånvaro. Mitt hjärta orkade inte minnas mer.
När du sedan hörde av dig kändes det som en dolk rakt igenom allt som var jag. Jag kunde inte andas i vad jag trodde var en evighet. Läste meningen om och om igen. Tiden kanske inte var inne men jag bestämde ändå att den var det och vi träffades. Stjärnfallen som brinner upp i rymden kan inte ens jämföras med elden som brann i mig när jag såg dig. Lika tydlig som du varit i mig tidigare blev du nu igen och du var vackrare än någonsin. Jag trodde jag skulle gå itu, implodera och kanske aldrig kunna leva igen. Men visst lever man vidare, även efter de svåra dagar man möter. Jag hade aldrig förstått de som gråter när de igen möter den som hållit ens hjärta i deras händer för en stund av ens liv. De gråter även efter allting har fått ett slut. Men jag skämdes över min egen oförståelse, för lika fort som den tanken funnits i mig, ersattes den av en fråga som undrade motsatsen. Hur kan man göra annat än gråta? Hur kan man le igen?

Det vackra är att det är precis det som livet ger en. Glädje och skratt igen. Även kärlek återvänder till ens liv igen, om inte av vänner eller närstående, istället i form av en ny partner. En ny kärlek och nya känslor och detaljer att minnas. Skillnaden är att det är en annan. En annan vacker, en annan kär.

Nu möts vi i dagliga sammanhang och kramarna vi ger är utan dess like och jag bara fortsätter andas in din doft. Jag saknar dig samtidigt som jag längtar efter den vänskap vi nu gått med på att ha, jag längtar efter att den ska påbörjas, så att jag kan fläta nya minnen och upplevelser med dig, som är utanför ramarna av vad mitt hjärta känner. Jag är livrädd, annat hade varit en lögn att påtå, jag har aldrig gjort så här förr. Det är fruktansvärt att försöka balansera på tunna linor. Att inte falla i fel rum eller tankar. Det har inte hänt än, det är för självklart att inget av det förflutna är vår nutid. Du är en ny nutid nu. Jag saknar din person, inte din kärlek. Jag saknar dina tankar och ord, inte dina känslor. Jag saknar vännen jag hade i dig, inte partnern. Tacksamt är det då att vi väljer bort det som skadade oss och istället ger oss in i en ny värld där vår vänskap, våra ord och tankar och våra jag, blir grunden för vår nystartade vänskap.

1 kommentar:

  1. Otrolig fin text, kände igen mig så mycket!!
    Massor av kramar<3

    SvaraRadera