Jag älskar inte för att älska

Du pekar med ett spänt finger riktat framför dig.

En sak ska du ha jävligt klart för dig, och det är att detta inte är ett spel för mig. Jag valde inte detta liv, att ha det så här, för att spela med högre risk eller spela för mer känslor. Jag lever så här för att det inte finns något annat sätt, för att jag inte har ett val. Att känna såhär är totalt förlamande för det mesta. Jag vet inte hur man stänger av och andas lite. Det är helt inte ens relevant för övrigt. Jag behöver känna såhär, jag behöver känna att jag lever när vi är nära, att din luft blir min luft. Om att älska dig är det bästa som hänt mig är en jävla förolämpning och lögn. Det är inte det bästa, det är inte varför jag lever. Jag har ett liv fullt av intryck och minnen, drömmar och tankar som inte har med dig att göra. Du är inte vad jag lever för.

Du andas.

Med det sagt ska jag understryka hur viktig du är för mig, hur jag utvecklas och känner att jag vinner så mycket i livet på att ha dig i det. Att du får mig att skratta mer än förr, tänka djupare än jag någonsin gjort och vill utvecklas i alla drömmar jag strävar efter att få uppleva. Allt hjälper du med. Du är viktigare än vad jag förstått att viktigt kan kännas. Titta inte så där förstört på mig. Du är viktig för mig. Vet du hur få människor som är viktiga för mig?

Du tittar strängt och läpparna är smala och spända. Dina ögon ler inte som de brukar göra.

Försök förstå (försöker du) att livet är så här, precis på detta sätt. Allting spelar roll alltid. Jag behöver säga detta lika mycket som jag säger att jag älskar dig. Du är min älskling. Min kärlek och mitt bråkmoln. Det är inte farligt. Det skulle kunna vara farligt om vi inte sa detta också, mittemellan älsklingsorden.
Jag tänker inte säga till dig att försöka älska mig efter att ha sagt detta dock. Jag vill mest lägga fram orden som behövs för att du ska fatta varför jag aldrig igen vill att du ska tro att du kan ta mig för givet. Förstår du? Aldrig ska du ta mig för givet för då sticker jag. Jag sticker från min kärlek till dig och din till mig. Fuck you very much.

Och du lägger dig med en bestämd duns och släcker lampan. Vi försöker sova. Försöker tänka tyst. Försöker att fortsätta älska. Försöker.

Let's never get lost again

Jag drömmer om den nyvakna solens strålar som lyser in och sprider ljuset i rummet. Rummet som vi delar på, som vi inrett tillsammans, bestämt färg i och gemensamt valt kuddar till. Som vi spenderat sjuka helger i, bråkat i, älskat i. Rummet som blir som hjärtat, det mest centrala. Där inne lever jag oavsett hur jag egentligen mår. Det som jag konstant längtar efter, en trygghet. Att veta att du finns där, bokstavligen vid min sida. Att jag kan vakna när jag inte borde vara vaken, då världen sover, och ändå höra dig. Röra lätt vid din hud, bekräfta att du finns där.
Jag har inte tänkt på det på länge, det där rummet. Inte förrän idag då ett samtal väckte mig ur min dagdröm på bussen och samtalet sa att sängen är nedmonterad nu.
Att det är i bitar nu. Jag tackar artigt och lägger på. Undrar hur allt ska gå till med mitt liv egentligen. Det är som en diffus dimma i mitt huvud som liksom bländar. Jag kan inte se förbi det, kanske för att det inte är meningen att man ska kunna det. Men det driver mig till vansinne, denna vansinniga längtan efter ett Vi. Efter det där rummet som är vårt. Jag tänker på att det känns som att jag dragit nitlotter jämt. Att jag varit den som plockat bitar av mitt krossade jag från någon annans golv. Att jag är den som önskat och hoppats och älskat så det tjutit i öronen på mig, och ändå fått packa ihop och tacka för mig. Varit den som vridit och ändrat och korrigerat och skämts för vem jag är. För vad jag tycker och känner. Som alltid fått höra det där förgiftade "...men". Som bara velat tillfredsställa och bli omtyckt.
Nu är det min tur att få säga men:
Sängen är nedmonterad. Datumet är satt. Jag flyttar i november till större ytor, till ny mark. Nya människor som jag ska möta och nya butiker att besöka. Det är mina ytor. Mitt namn kommer stå på den där dörren. Varje dag kommer jag längta efter honom och hans närvaro, och även om rummet med det stora R ännu inte finns så kommer jag tänka på det när jag skapar min trygga zon i mitt nya rum. Jag kommer tänka på dig och skapa med dig i åtanke.
Du är för långt bort hela tiden och jag vet att det är självvalt. Men ett hjärta måste få sakna, längta. Jag älskar dig helhjärtat, med allt jag har. För första gången skäms jag inte för det. Jag vill inte korrigera mig någonstans, inte i ett enda litet hörn i mig vill jag gömma från dig. Du vet, och jag vet, att när det är rätt, så är det också lätt. På något vis blir det ju så.
Låt november komma, låt mig känna på hur det kanske kommer kännas att få dela mitt rum. Låt mig få fantisera och njuta, låt mig för drömma om din konstanta närvaro där istället för den tillfälliga. Jag vill längta. Mitt hjärta slår hårdare av att få utveckla tankebanor som känns hemliga.
Jag låter Rummet få bli synonymt för livet som fortfarande inte är här men som kommer. Hur utvecklande och ljuvligt det kommer att vara att få dela min tid med någon som tittar på mig som att jag kanske vore magisk. Frida Kahlo kunde sina ord. Jag ska ha dem i åtanke när jag tänker på dig. För det är vad jag gör hela tiden, tänker på dig. Tänker på oss och allt vi har att se fram emot. Inuti och utanför Rummet.