Let's never get lost again

Jag drömmer om den nyvakna solens strålar som lyser in och sprider ljuset i rummet. Rummet som vi delar på, som vi inrett tillsammans, bestämt färg i och gemensamt valt kuddar till. Som vi spenderat sjuka helger i, bråkat i, älskat i. Rummet som blir som hjärtat, det mest centrala. Där inne lever jag oavsett hur jag egentligen mår. Det som jag konstant längtar efter, en trygghet. Att veta att du finns där, bokstavligen vid min sida. Att jag kan vakna när jag inte borde vara vaken, då världen sover, och ändå höra dig. Röra lätt vid din hud, bekräfta att du finns där.
Jag har inte tänkt på det på länge, det där rummet. Inte förrän idag då ett samtal väckte mig ur min dagdröm på bussen och samtalet sa att sängen är nedmonterad nu.
Att det är i bitar nu. Jag tackar artigt och lägger på. Undrar hur allt ska gå till med mitt liv egentligen. Det är som en diffus dimma i mitt huvud som liksom bländar. Jag kan inte se förbi det, kanske för att det inte är meningen att man ska kunna det. Men det driver mig till vansinne, denna vansinniga längtan efter ett Vi. Efter det där rummet som är vårt. Jag tänker på att det känns som att jag dragit nitlotter jämt. Att jag varit den som plockat bitar av mitt krossade jag från någon annans golv. Att jag är den som önskat och hoppats och älskat så det tjutit i öronen på mig, och ändå fått packa ihop och tacka för mig. Varit den som vridit och ändrat och korrigerat och skämts för vem jag är. För vad jag tycker och känner. Som alltid fått höra det där förgiftade "...men". Som bara velat tillfredsställa och bli omtyckt.
Nu är det min tur att få säga men:
Sängen är nedmonterad. Datumet är satt. Jag flyttar i november till större ytor, till ny mark. Nya människor som jag ska möta och nya butiker att besöka. Det är mina ytor. Mitt namn kommer stå på den där dörren. Varje dag kommer jag längta efter honom och hans närvaro, och även om rummet med det stora R ännu inte finns så kommer jag tänka på det när jag skapar min trygga zon i mitt nya rum. Jag kommer tänka på dig och skapa med dig i åtanke.
Du är för långt bort hela tiden och jag vet att det är självvalt. Men ett hjärta måste få sakna, längta. Jag älskar dig helhjärtat, med allt jag har. För första gången skäms jag inte för det. Jag vill inte korrigera mig någonstans, inte i ett enda litet hörn i mig vill jag gömma från dig. Du vet, och jag vet, att när det är rätt, så är det också lätt. På något vis blir det ju så.
Låt november komma, låt mig känna på hur det kanske kommer kännas att få dela mitt rum. Låt mig få fantisera och njuta, låt mig för drömma om din konstanta närvaro där istället för den tillfälliga. Jag vill längta. Mitt hjärta slår hårdare av att få utveckla tankebanor som känns hemliga.
Jag låter Rummet få bli synonymt för livet som fortfarande inte är här men som kommer. Hur utvecklande och ljuvligt det kommer att vara att få dela min tid med någon som tittar på mig som att jag kanske vore magisk. Frida Kahlo kunde sina ord. Jag ska ha dem i åtanke när jag tänker på dig. För det är vad jag gör hela tiden, tänker på dig. Tänker på oss och allt vi har att se fram emot. Inuti och utanför Rummet.