11.10.15

Hör du suset från inifrån?

Lugnet lägger sig aldrig i denna stadsdel, i denna stad. Aldrig lägger den sig i mitt sinne, varken i hjärnan eller hjärtat. Jag har ont hela tiden, det susar i öronen och jag förmår mig inte att vara lugn. Det finns ju inget att vara lugn över, inte heller när du försöker övertala mig att det finns tror jag på dig. Jag är egen, jag är skapad för mig själv, att klara mig själv. Din kram blir min förolämpning. Förminska mig inte, tänker jag, när du tittar sådär menande på mig. Som att jag inte skulle klara av att stå på mina egna ben och klara sorgen av att förlora en relation. Att förlora någon som du. Jag klarar det galant, ska du veta.

Men lugnet det finns inte, och jag saknar det så innerligt. Jag längtar så det gör ont efter lite stilla stunder i mitt inre, att stormen ska lägga sig någon gång. Jag orkar snart inte mer, det är bräckligt nu för tiden. Det syns förstås inte men mitt inre brakar snart ihop. Tre. Två. Ett. Bom.

Jag vet inte vad kärlek är längre. Tänker att jag föreställer mig att du är det. Att att älska är att känna det jag gör för dig. Men jag är inte säker. Varför är jag inte så övertygad? Varför måste jag jobba så hårt för det? För att erkänna din existens i mitt liv, i det som jag skapat omkring mig? Förstår inte varför du inte är självklar. Förstår inte, vill förstå men du hjälper mig inte. Du är så övertygad. Konstant så otroligt säker på din sak, du är säker på känslorna du har och du är säker på kärleken du känner. Men jag kämpar.

Kämpar med mina skakiga ben, kämpar för viljan att det ska finnas ett Vi. Stormen avtar inte, den går upp i nivåer som är utomjordiska. Jag drunknar, drunknar, drunknar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar