8.11.15

I wish we were on the same mission

Det är meningen att man ska tro att man alltid vill vara med någon. Alltid vill älska och bli älskad och komma hem till någon. Det är inte bara meningen, det är också en förväntan, av sig själv, av alla andra omkring en. När ska man börja leva på riktigt, egentligen? Som om kärleken vore nyckeln till det riktiga livet, och allt annat. Ja allt det andra betyder inte ett skit. Kanske är det så för dem. Men för mig är precis det livet. Det är det mest värdefulla att få vara med mig själv. Att älska och älskas av mig själv. Ibland vill jag inte ens tänka på känslan av att någon annan älskar mig. Jag hatar den känslan ibland.

Han älskar mig mer än allt annat. Jag får höra det jämt. Han säger att han vill leva med mig tills han dör och att han ska göra allt för att mina drömmar ska bli verklighet. Han håller min hand när den hänger ensam. Han vill uppleva allt med mig.

Men allt han vill, allt han tänker och känner för mig är ändå inte nog. För när han lyssnar på mig så hör han mig inte. Han hör inte vad mina ord egentligen betyder, eller vad jag menar är bäst för mig. Han hör inte att hans kärlek inte kan fixa mig. Det som är sönder i mig, det är inte något som försvinner av att han älskar mig. Så han är inne i kärleksdimman som gör honom blind. Han vill ge mig allt i världen men han förstår inte att det inte är bra för mig, att det inte är vad jag egentligen behöver. Att vad jag behöver är min ensamhet. Ett lugn i stormen. En trygg zon i detta läskiga liv. Jag skakar fortfarande om nätterna, fast han finns där. Jag är fortfarande rädd.

Jag är det enda jag har, i slutändan. Den som håller mig hårt är mina egna armar som omfamnar mitt sargade jag. Det är mina tankar som räddar mig i mörkret och min blick jag möter i spegeln för att klara en till dag. Jag behöver ingen kärlek för det. Jag klarar inte att ha en sådan kärlek nu. Jag vet inte när jag orkar det igen. Men vad jag längtar efter, dagdrömt om länge nu, är känslan att bara vara med mig själv. Ingen att känna något för, oroa mig eller älska och behöva älskas av.

Det krossar mig att såra honom, att göra honom så ledsen som bara sådana ord kan göra. Det gör mig tyst, instängd i något vakuum av ledsenhet som inte försvinner bort. Jag hör knappt mina egna ord genom gråten. Men det är ett måste att göra så här. Jag klarar inte en till dag, jag måste få vara med mig, ingen annan. Jag måste få vara ensam. Trots att vissa inte förstår. Till och med mamma tycker illa om det. Världen misstror mig och mitt behov. Jag är ledsen, jag är ledsen att jag sårar honom, men jag förintas av att inte följa mitt hjärta.

Blandade känslor i sorgprocesser blandas med en värmande trygg känsla i magen som båda infinner sig. Jag måste balansera, måste våga göra det mest läskiga av allt. Jag saknar honom så otroligt, hela tiden. Men jag kan inte ignorera mitt inre längre.


2 kommentarer:

  1. Du gjorde rätt i att du lämnade honom. Han verkar inte förstå vad kärlek är. Han måste respektera dina gränser, dina behov och ditt sett att se på livet. Det gör han inte och det är inte kärlek. Du har behov av mycket avskildhet och det ok. Men han ser inte dig han ser bara det han vill se i dig och försöker tvinga dig att tillfredställa hans behov/ego. Du förtjänar bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för ditt svar. <3

      Radera