Det börjar med mig

Jag lyssnar på mina egna tankar flyta ut i dimman. Den ligger tätt över området där husen dyker upp som små tulpaner i snön och som lyser upp det vita svidande ljuset.
Dessa tunga tunga tankar, de tynger varenda steg jag tar, varenda steg jag inte orkar ta. Jag vet inte vad jag håller på med men jag är rädd. Jag är så rädd för att han ska såras, för att jag ska såras. För att det jag spelar med inte bara är någon utan även mig själv. Varenda vass bit som flyter inuti bröstkorgen söker nitiskt efter något att sätta sig fast i. Det är klart att jag är rädd.
Det är inte konstigt att leendet försvinner när allt jag gör är att döda det, förinta det. Jag är inte lycklig och jag vet inte hur jag ska sluta vara så o-lycklig, o-glad, o-äventyrlig. Allt o vill jag sudda bort, jag vill lysa igen, jag vill stolt dansa mig fram och jag vill brinna med min blick igen.

Lika rädd som jag är för att dö lika rädd är jag att inte att leva. Jag vet inte hur jag ska förstå vad som är rätt eller fel eller vad som går att lösa, men det ligger en tung vidrig sten inuti bröstkorgen som bara växer och växer sig starkare.

(Jag vet att du kommer läsa detta och jag vet att du inte kommer förstå men jag talar min mörka sanning där jag känner mig trygg att berätta den)

Någonstans i dimman som jag står i så håller jag ändå i den naiva viljan att få vara lycklig. Att få vara genomlycklig på ett alldeles lysande sätt. Jag saknar att lysa. I denna vidriga värld vi just nu delar på så vill jag åtminstone få känna att mina mest älskade känslor ska få ligga på rätt plats. Att få plats där de hör hemma, att bli bemötta med den värme de avger. Jag förstår inte hur jag kan göra det så oerhört komplicerat. Det gör mig så oerhört oerhört ledsen att jag inte kan ge mig, eller dig, precis det som vi båda förtjänar. Hur vi än försöker går inte bitarna ihop. Inte inuti mig känns det så. Vi är inte två äppelklyftor som går perfekt ihop. Vi är inte det och jag håller hårt hårt i drömmen om att de ska det, fast jag vet att det inte kommer ske.