24.1.16

Dimman och ambivalensen

Det går inte att se förbi de mörka grenar som omsluter vägen. Allt är ett vitt dis. Samma känsla som infunnit sig i dagar i mig utmärker sig nu, kilometer för kilometer.
Jag ljuger inte längre för mig själv eller egentligen någon annan när jag erkänner att det inte varit så bra att vara jag på sistone. Jag är en tappad själ, en bruten och fragil idiot som leker med det mest farliga. Jag leker med känslor som är för stora, som är för otydliga. De ligger i min hand och försöker finnas.

De senaste dagar i ledighet har kantats av ord som svider, blickar som vägrar mötas och ett hopplöst slut. Jag har aldrig velat vara vidrig förutom när jag tvingas uttrycka mig på de vidrigaste av sätt för att få dig att förstå. Jag ber inte längre om ursäkt för det. Kanske är det också det som behövs. Jag behöver svära åt dig och kasta blickar förbi vad jag tror är du. Kanske behöver vi hata för att älska.

De har också omslutits i förhoppningar om kärlek och omtanke. En slags önskan yttrat i total sårbarhet om hur mycket vi vill hålla varandras händer. I slutändan tror vi ändå på det mer än vi tror på slutet. En vilja att försöka är överenskommet och vi tummar på våra hjärtan att vi ska göra vad vi kan. Jag talar min absoluta sanning när jag säger att jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra av min rädsla som äter och äter och aldrig blir mätt. Jag är livrädd för vilka svar som är de rätta och vilka som är ett plåster på såren. Hur ska jag någonsin veta? Jag önskar att jag hade en manual att ge oss. Jag önskar att jag visste hur jag skulle pricka rätt och lösa alla världens sorger. Mina egna först. Jag vet att jag älskar dig.
Jag vet med säkerhet att du älskar mig. Men varför är det inte enkelt? Varför ska det vara svårt?

Om jag frågar de döda, de som skrev och stämplade känslorna som det mest komplicerade i livet, så är jag på rätt spår. Om jag väljer att vända mig till de levande sägs det att det ska vara enkelt, då vet man att det är rätt. Tänk om jag visste. Tänk om jag visste om oss. Vart vi platsar in. Hur vi ska fläta oss starka tillsammans. Hur vi inte ska skadas. Tänk om jag visste. Men jag vet inte.

Det är en process. En evig process och jag vill prata mer, aldrig sluta prata. Jag vill veta hur det ska gå redan nu. Jag vill vara lugn i min själ och i mitt hjärta. Jag förtjänar lugnet.

2 kommentarer:

  1. Fint skrivet!

    http://frifrakt.nu

    SvaraRadera
  2. Vackert, älskar att läsa det du skriver! :)

    Http://billigareshopping.se

    SvaraRadera