27.1.17

A Thousand Miles

Vi är tusentals kilometer från varandra i en tid i våra liv där varenda andetag är påtagligt, där vår relation tagit oss till nya platser vi bara drömt om tidigare. Men vi är ifrån varandra och det gör illa mig. Det gör illa det som suktar och det som längtar.
Jag valde att ha det så. Det är inte för alltid, jag vet att det bara är till en viss dag, ett visst klockslag. Tänk att en människa kan sakna så mycket. Inte bara en annan som finns en nära, utan dofter, platser och smaker. Att vakna och känna igen sig. Veta vart allting finns. Jag saknar allt. Jag saknar dig.

Alla säger att det är bra såhär. Att det utvecklar, inspirerar. Men mitt hjärta tål inte avståndet, det tål inte frånvaron och tystnaden som blir när det är så många mil emellan. Jag vet att du väntar, längtar precis som jag.

Jag går ute och tittar på det gröna berget i horisonten, de små färgade husen som är placerade i små byar, omringat av det gröna. Jag vill peka och visa dig, prata om hur färgerna blandas ihop så väl. Jag går på gatorna som omringas av skyhöga bostadshus. Jag känner doften från restaurangen och jag vill gå in där med dig och dela nya smakupplevelser. Jag vill försöka läsa en skylt tillsammans med dig.

Jag vill hålla din hand när jag vaknar på natten och är rädd. Jag vill omfamna dig och bli omfamnad. Jag vill prata om vad som händer i vår omvärld över frukosten. Dricka nybryggt kaffe ur våra favoritkoppar. Diskutera om framtidsdrömmarna. Bestämma viktiga saker med dig som jag inte vågar yttra till andra.

Jag vill inte gråta i ensamhet, vill inte sakna min samtalspartner, vill inte vakna själv, äta själv tänka själv uppleva själv.

Det tar mod att räkna dagar och timmar tills jag får hålla dina händer igen. Gud vet hur smärtsamt det är, vem gör såhär mot sig själv? Jag gör.

Alla säger ju att det är bra. För mig, för världen.
Men vad gör det för hjärtat? Hjärtat som lider. Längtar. Suktar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar